Prinsessan
Kommer in till terapeuten idag (15/1).
- Sover du överhuvudtaget, undrar hon.
- Inte mycket, svarar jag.
Hon tittar på mig skakar på huvudet och säger;
- Nej, jag ser det...
Eh, tack?!
Hon är lite speciell på ett småflummigt sätt. Vid första tillfället tänkte jag nej, det här kommer inte fungera. Vi kommer inte klicka. (För om det är något jag lärt mig av alla vändor inom vården och olika samtalskontakter så är det vikten av att känna samhörighet och trivas med den som ska stötta. Annars blir det inte bra.
Men så fort vi började prata kändes det helt självklart. Jag behöver aldrig förklara hur jag menar. Hon förstår. Och hon låter sig inte luras av mitt småprat och "det är ändå rätt okej". Hon läser av mitt kroppsspråk och det finns inget jag kan säga för att få henne att tro att jag sover några hela nätter.
Och det är skönt. Att inse att det inte finns någon mening med att låtsas. Samtidigt är det lite läskigt. Att inte vara den som har kontrollen över vad jag ska lämna ut om mig själv. Att hon ser det ändå.
När jag ska gå hejdar hon mig och säger;
- Du vet disneyprinsessan Jasmine?
- Ja..?
- Du får mig att tänka på henne. Och du har precis börjat bygga ditt slott.
Någon slags upprättelse
Idag var vi hos familjerätten, jag och David. Vi har haft ett gemensamt möte där tidigare, vilket jag mest kände var slöseri med tid...
Det förra mötet gick ut på att prata om hur vi skulle lämna över barnen till varann och kommunicera om deras vardag. Den biten har aldrig varit några större problem. Vi skildes inte åt som fiender, inga sårade känslor eller något otalt. Vi växte ifrån varann, blev vänner och så långt var vi överens om framtiden.
Svårigheten för mig var Davids nya relation som jag upplevde gick för snabbt framåt sett till barnens bästa. Tror jag försökte nå fram till honom på alla sätt, resonera, vädja, bli arg...
Det stressade mig enormt att se och höra att barnen inte mådde bra av allt det nya. Och att inte kunna skydda dem från det. Det skapade i perioder en ångest som gjorde att jag inte kunde fungera. Inte sova, äta eller fokusera på det jag skulle. All kraft gick åt till att försöka finna en lösning... Som tur var hade jag min dåvarande pojkvän som kunde stötta mig i att det inte var jag som gjorde fel. Men jag kände mig emellanåt ändå som en rabiat häxa.
Så idag kände jag att antigen pratar vi om det som faktiskt har varit ett problem, annars är dessa möten bara onödiga. Sen sa jag precis hur jag kände/har känt. (Hade ingen aning om hur David skulle bemöta det).
Så när han sa att han insett att han agerat fel, att han borde ha lyssnat på mig och att han lite tappat fokus på barnens bästa var det som om tusen stenar föll från mina axlar och mitt bröst. Som att stämpeln av att vara "galen, överdriva och vilja förstöra" suddades ut och jag istället blev en orolig, men vettig och omsorgsfull mamma. Jag hade kunnat gråta av lättnad över den bekräftelsen.
Mina älsklingar - allt för er! ❤️
Åsikter från familj och nära vänner spelar roll. De vägleder och utvecklar mig. Och de förtjänar min uppmärksamhet, jag vill vara bra för dem. Åsikter från människor som inte känner mig, (eller bara känner mig förhållandevis ytligt) är jag faktiskt ganska obrydd om.
Kärlek är för dom.
Nästan alltid lite efter
Livet.
Början till ett slut?
08:04
Besök 5 av 6 på ögon. Vågar jag hoppas att det är klart sen?
Det hade varit så skönt om det hunnit bli klart innan jul. Fått börja det nya året utan det här hängandes över mig. Men det är som det är. Ny förhoppning - klar innan januari är slut!
Numera är jag välbekant här på avdelningen. Hälsar på flera och vet vart jag ska. Både lite hemskt och tryggt på samma gång.
Yngsta dottern vaknade när jag skulle gå vid 07. Hon tyckte det var natt. Mörkt ute, helt tyst. Storasyster sov.
Hon var så ledsen att jag övervägde ta med henne... Men tror inte hon hade behövt/mått bra av att se det här. Och hon klarar sig fint hemma. Liggandes j soffan och tittade på nån detektivserie. Så duktig ❤️
—-
13:40
Efteråt står jag och väntar på bussen. Solglasögonen på för att skydda mot ljuset.
Det känns som någon slagit in spikar ovanför ögat. Och så är det kallt. Skulle ha tagit på mig tjockare vantar...
Tårarna rinner. Torkar bort dem med vanten. Det här är ensamhet.
—-
15:37
Nu är mormor (min mamma) på ingång för att underlätta med matlagning och annat i hushållet. (Jag tror egentligen att hon mest vill få tid med barnbarnen och även se till så att jag äter).
Hon stannar nog ända tills på lördag så det blir många dagar när jag måste äta middag... 😅 (Tur att det följer en barn- och mammafri vecka sen så jag kan återgå till te och knäckebröd).
Biodejt (utan drake)
Mitt hjärta <3
Gott nytt år!
Fel värld.
Önskar att jag fungerade mer som alla andra. Att allt var lika enkelt för mig. Då hade jag nog varit lycklig nu.
Tror det någonstans blev fel i sammansättningen av mig. Denna värld är för kall och hård för att jag ska passa in. Jag förstår den liksom inte. Förstår inte andra människor.
För att överleva har jag fått bygga upp en fasad. Ett yttre som säger att jag är stark, klarar allt, reser mig vid varje fall och inte behöver någon eller något. Men det är inte den jag är. Inte den jag vill vara. Och jag kan inte fungera annorlunda hur jag än försöker.
Jag är kanske för naiv och ger för mycket av mig själv. Men hur älskar man annars? Hur är man en varm och öppen person om man samtidigt också ska vara misstänksam och hålla distans? Får inte ihop det.
Hur ska jag orka fortsätta ge mig själv till andra för att sedan kastas bort när de också tröttnat? Jag vill inte vara del i en värld som fungerar så. Det är inte min värld, inte mitt hem. Jag passar inte in.
Tron på en mening.
Draken och Star Wars
Igår eftermiddag fick jag en impuls att gå på bio. Efter en snabbkoll på nätet kom jag fram till att se Star Wars: The Rise of Skywalker.
Tänkte att biokänslan kanske skulle kunna tillföra något om inte annat.
Bokade en biljett till kl 10:00 idag.
Min bedårande drake Blue tittade bedjande på mig i morse och ville följa med...
Till saken hör att hans bästa vän Tropher är en stormtrooper. Så vem vore jag att neka honom?!
Tror egentligen att han mest var intresserad av popcornen, men det förnekas bestämt.
Säger inget om varken filmen eller vad vi (eller övriga besökare) tyckte om den. Vill inte riskera att förstöra något för de som har den framför sig.
Folk tittade lite konstigt när jag packade upp kudde, filt och placerade en drake i stolen bredvid mig. Som att VI vore de konstiga i det sammanhanget..!
När vi kom ut drygt 2,5 timme senare sken solen och jag kände mig förvånansvärt lätt inombords. Tillfreds med att vara precis så knäpp och konstig som jag är.
#Loveisstillmyreligion ❤️
Tack för att ni finns!
Flera gånger den senaste tiden har det slagit mig hur lyckligt lottad jag är som har så många runt mig som håller mig uppe över ytan. Som bara finns där. Ibland vill jag prata och då lyssnar ni. Ibland orkar jag inte ens svara på ett sms, men ändå fortsätter ni att finnas, skicka små påminnelser på olika sätt om att jag är viktig.
Jag vet helt uppriktigt inte hur jag hade tagit mig igenom den här hösten utan er!
Samtal, sms, bilder och foton på telefonen. Uppmuntrande brev, kort och presenter med posten. Blombud och besök (varav ett en hel helg).
Jag är så tacksam att ni finns!
Still loving you
En av de fyra LP-skrivor jag ägde som 10-åring. Den spelades flitigt i vårt vardagsrum (oftast med kravet att ha hörlurar på), fram tills dess att en cd-spelare flyttade in på mitt rum och allt förändrades.
Lite nostalgiskt sådär, med minnen från en tid då hela livet låg framför mig.
Omslaget fångar faktiskt den känslan rätt bra...
En annan låt, från en tidigare platta som jag upptäckte först senare, men som jag hör
inom mig just nu är "Still loving you",
Stress, hjärnan, relationer och hälsa
Here we go again.
Måndag morgon. Rusningstrafik.
Jag sitter på bussen.
Börjar kännas som en (mindre kul) vana.
Snart uppe vid sjukhuset och efter idag är jag om allt går vägen i alla fall halvvägs genom behandlingar och operationer.
På något sätt har jag funnit strategier för att ta mig igenom det här själv. Första gången var svårast. Behandlingen i sig var hemsk. Paniken som slog till emellanåt då jag bara ville slita mig loss och springa härifrån.
Sedan började jag påminna mig om att andas. Hittar sätt att hantera mina tankar och känslor.
Har ett hjärta från honom runt halsen. Trycker det hårt mellan tumme och pekfinger. Tänker att kärleken måste ha funnits där en gång. Och det ger på något sätt ett lugn. Sorgligt och patetiskt kanske. Att hålla fast vid det. Men jag vet inte vad annat jag kan göra just nu. Behöver få känslan av att inte vara ensam.
Femtioelva steg i förväg.
Den omedvetet felprogrammerade hjärnan
För min skull.
Ofta lindar jag nog in behovet i omskrivningar där jag talar om att livet är svårt,
men utan att faktiskt fråga om jag kan få hjälp och stöd. Vill väl tro att det är bättre så
än att fråga rakt upp och ned - för då kanske personen i fråga inte kan med att säga nej.
Tänker att om det framgår att något är svårt, då kan den jag pratar med själv avgöra om
hon eller hon vill erbjuda sin hjälp och i så fall med vad och på vilket sätt.
Typ, oj vad jobbigt det låter...vill du att jag förmedlar kontakt med min elektriker/hjälper dig
måla om i hallen/ringer i kväll om du behöver prata? Eller vad man nu kan tänkas kunna och
vilja bidra med.
Nio av tio gånger skulle jag tacka nej till erbjudandet. För jag mår bra av att klara mig själv.
Det stärker mig att våga och kunna styra upp saker på egen hand. Jag vill mest bara ha frågan.
Känna att omtanken finns och att i de fall jag faktiskt tackar ja till hjälpen att någon är villig att
göra något för mig. För min skull.
Kanske är det för luddigt och otydligt. Kanske har jag tackat nej så många gånger att folk inte
ser någon mening med att fråga. Jag vet inte. Men jag blir ändå ledsen och besviken när de
som står mig allra närmast inte tycks se mig. Den ensamheten är så hemsk och förgörande.
Den gör mig arg och cynisk. Samtidigt som jag är medveten om att jag själv bidrar till dessa situationer genom mitt sätt att inte kunna fråga "på riktigt".
Den fiktiva figuren.
Det kändes inte så, men nu i efterhand så tycker jag ju att någon borde ha reagerat
om jag inte lyckades hålla ihop utåt. Så jag tror jag ändå att min fasad höll hyfsat.
Det får fortfarande mitt inre att vrida sig i smärta när jag tänker på allt jag inte kunde göra,
allt jag inte lyckades förhindra, allt jag inte vågade...
Jag förstår det orimliga i det som var, men ändå känner jag skam över att ha misslyckats.
Över att jag inte lyckades hålla tillräckligt hårt för mina yngre syskons öron, för att jag låtsades
sova och för att mina desperata försök att skada mig själv för att avleda bråken inte fungerade
mer än ytterst tillfälligt.
Jag har pratat om det här med otaliga psykologer.
Alla säger samma sak, jag berör ämnet som om jag pratade om någon annan.
Någon som inte alls berör mig. En fiktiv figur som saknar känslor.
Men jag kan inte känna när jag pratar om det. Jag känner bara när jag skriver.
Sedan fastnar vi där... I samtal om att jag måste känna, hur det känns och inte känns.
Det ger mig ingenting. Absolut noll.
Jag vet vad jag känner, jag kan till och med förstå varför jag känner som jag gör.
Varför vissa beteenden och mönster är svåra att bryta. Vad som är ett inlärt beteende.
Men jag vill inte älta det mer, inte gräva i det. För det ger ingen ny information.
Det som har hänt har hänt. Jag har gått igenom det i mitt huvud många, många gånger.
Jag har varit ledsen, arg och mått dåligt över det. Jag vet att det inte var mitt fel.
Det jag vill ha är konkreta sätt att komma ifrån den inlärda känslan av att behöva bevisa
min rätt att existera. Att förstå hur jag ska kunna uttrycka behov i klartext så att någon,
någon gång faktiskt får en chans att förstå vad jag säger/ber om.
Så jag slipper känna mig missförstådd, oviktig och ignorerad i en fråga jag aldrig ens vågat ställa.
