Den 4 mars 2011 – Min framtid..?
Fy, vilken dag jag har haft! Och vilken kväll!
Ska ta det lite från början tror jag...
Påbörjade min arbetsrehabilitering i slutet av april förra året.
Då var jag på tidningen Allas två dagar i veckan. En plats som
jag tillslut ordnade själv eftersom jag inte fick någon hjälp från
Arbetsförmedlingen. (Vilket jag borde/skulle ha fått).
Man har ett år på sig att arbetsrehabiliteras, så nu den 27 april
skulle min rehabilitering hos Allas ta slut.
Men så i höstas beslutade Arbetsförmedligen att jag inte fick vara
kvar på Allas tiden ut eftersom de inte kunde erbjuda mig en tjänst efteråt...
Alltså fick jag börja leta efter en ny plats att vara på from januari.
Fick efter många om och men en plats på Region Skåne (också den ordnade jag själv)
och där skulle jag kunna få en projektledartjänst på 25-50% efter rehabiliteringens slut.
Lät jättebra! Och inom ett ormråde som jag verkligen ville arbeta inom.
(Marknadsföra och samordna attitydambassadörernas arbete här i Skåne).
Idag skulle jag i alla fall ha möte med handledare från Region Skåne,
Arbetsförmedling och Försäkringskassa.
Prata om min framtid. Om vad som skulle hända efter rehabiliteringen.
I stort sett var det klart hade jag fått veta. Bara att skriva under om tjänsten.
Så det kändes jättebra när jag körde dit.
Mötet började med att jag fick veta att personen jag skulle arbeta ihop
med i projektet inte ”fick” delta.
Redan då anade jag att det inte skulle bli ett så positivt möte trots allt.
Och jag hade väldigt rätt i den känslan.
Fyra personer satt runt mig och pratade om mig. Över mig.
Om lagar, om regler, om kompetens i förhållande till förmåga.
Var de ens medvetna om att jag var där?
Eller trodde de att jag inte förstod?
De pratade om mer rehabilitering. Praktik kanske med särskilt stöd?
Jag ville mest bara resa mig och gå därifrån.
Men det gjorde jag inte. Jag avbröt och talade om att jag är trött på rehab,
jag vill inte ha någon praktik, jag behöver inget särskilt stöd.
Jag vill jobba! Jag kan jobba! Jag har utbildning, jag har erfarenhet,
jag är kompetent och jag är jävligt bra på det jag gör!
De tittade på mig. En bråkdel av en sekund. Sen fortsatte de prata.
Läste i sina papper. Sjukdomar. Diagnoser. Många...
Kanske sjukersättning? (Förtidspension alltså).
Jag hade kunnat börja gråta där och då. Jag är 30 år!!
En coach på arbetet kanske? Någon som kunde vara med mig varje dag
om jag fick en praktikplats. Vara ett dagligt stöd.
Vem fan pratade de om? Vem var det som hade det behovet?
Jättebra att det finns. Men JAG behöver inte det!
Någon projektanställning var det såklart inte tal om.
Inte ens en förlängning av rehabiliteringen.
Alla reste sig för att gå...
Jag satt kvar. Försökte förstå vad som hände.
- Men, vad ska jag göra nu?
Ja, det blir arbetsförmedlingen på måndag i nästa vecka, blev svaret.
Kanske att man skulle kunna hitta en ny plats till dig. Annars får du
såklart ersättning ändå fram till 27 april, trots att du går hemma.
När jag körde hem var jag tom, ledsen och uppgiven.
Nu i kväll är jag arg! Det här är fan inte okej!!
Nää det är det inte. Får dom överhuvudtaget göra så. Trodde att vi levde på 2000-talet och inte medeltiden. Så på dig coh kräv ett nytt möte eller nåt. Dom ska inte kunna be sig så. Nån J-vla rättvisa får det väl vara. Stå på dig.
Mímmi
Ja vad ska man säga? Jag kan ju börja med att säga att jag e inte förvånad över det som hänt för vi e ju inte lika mycke värda som andra som kan jobba 100% och sen köra hem ta hand om 3 barn tända grillen och tvätta den nya Bmw,n samtidigt!! Man blir ju så jävla förbannad när sånt här händer och jag vet faktiskt inte vem man ska vända sig till och säga att detta är fan inte rätt!! Om vi hade varit med om en trafik olycka och dom hade fått amputera ett ben eller en arm så hade det varit mycke lättare tror jag för man hade fått ekonomiskt stöd från livräntan och desutom hade dom ju sett att man inte kan gå på det benet eller ta saker med den armen men när man har Bipolär eller någon annan psykisk diagnos så synd det ju inte och då kan vi inte få nån hjälp för vi ser ju helt friska ut och saknar inte lemmar!!! Jag kan ha jätte fel i det jag nyss skrivit men det är så jag känner iaf!!
Kram Jenny och Kram alla och vill ha en KRAM
KRISTIAN
Har fått intrycket av det du skriver att du mått mycket dåligt psykiskt de senaste månaderna, att det inte hjälper med de mediciner du tar, att du blandar olika preparat på eget bevåg och att du har fysiska skador på njurar(ögon? m fl organ?).
Skära, blöda, döda, längtan efter att inte vakna upp... Trött och dåsiga av tabletterna nästa dag.
Kan det vara så att din arbetsgivare läst din blogg?
Tänker att det är viktigt att ha en plan för sitt tillfrisknande. Ta ett steg i taget.
Att sova bra är prio 1. Sover man dåligt kan man inte ta ytterligare steg mot ett tillfrisknande. Det är viktigt att acceptera, för att kunna gå vidare. Ibland kan det vara så att det gått bra ett tag men att det sedan kommer ett bakslag. Även det måste man ha beredskap för. Då är det viktigt att ta det lite lugnare en period. Att ge sig själv den tid och vila man behöver. Då kanske man kan slippa sjukersättning.
Den psykiska sjukdom du har är mycket allvarlig och specialistvård är nödvändigt.
Utan rätt behandling kommer de sämre peridoderna allt tätare och bli mycket värre för varje nytt insjuknande. Risken för bestående psykiska skador ökar för varje ny sjukdomsperiod
Det tar tid att nå bättre psykisk hälsa. Med fungerande medicinering har man förutsättningar att lyckas, men det är många bitar i vardagen och sättet att tänka som man behöver arbeta med!
Ta emot den hjälp som finns att få! Berätta för dem som kan hjälpa dig hur du har det! Vänta inte längre!
Anna
Jag blir mörkrädd när jag läser hur du blev behandlad. Ska själv till FK imorgon, detta inlägg gjorde mig inte hoppfullare. Ta väl hand om dig, det behöver du. Jag tror att vi bipolära är det generellt, vi tror och hoppas alltid att vi orkar mer än vi i längden gör. Men så oförskämt att prata över någons huvud. Kram Pia.
Blir ledsen för din skull... Du har rätt - det är INTE okej att bete sig på det viset! Det är så tragiskt, och på detta område behöver vi verkligen kämpa för att förändra bemötande, attityder och framförallt kanske att lära folk att LYSSNA på den det gäller...Det som egentligen är så självklart.
Kan inte låta bli att reagera lite på Annas kommentar ovan; Jag tror nog att Jenny kan sin sjukdom och hur hon fungerar, även om hon dimper i måendet, vilket man gör som bipolär lite då och då. Och jag tänker att i bloggen skriver hon också från de allra svåraste stunderna just för att dela med sig av hur det kan vara att leva med sjukdomen. Jag vet inte, men det kändes lite som att jag var tvungen att gå i försvarsställning:)
Kram till dig, Jenny <3
Hej alla :-)
Mimmi
- Har pratat med samtliga (som bad om ursäkt). Men som en annan jag pratade med sa;
"Du är ju så stark och säger ifrån, tänk de som inte vågar eller orkar..." Och så är det ju. Kommer ta upp det igen, både inom AF och FK.
Kristian
- Håller med dig. Det är väldigt svårt att få någon som helst förståelse i många fall när man har en eller flera "osynliga" sjukdomar. Just i mitt fall denna gången var det förvånandesvärt tvärtom... De läste enbart i journalen och bestämde att jag var för sjuk för att jobba - trots att jag själv ville!
Tänk så fel det kan bli när man glömmer se människan bakom sjukdomarna!
Anna
- Ja, jag har haft en riktigt tuff vår. Samtidigt så har jag enligt min psykolog gjort stora framsteg sen förra våren, då jag bara "stängde av", slutade prata, hade bestämt mig för att jag inte orkade eller ville leva längre. I år tillåter jag mig att känna och må dåligt. Och bearbetar under tiden.
Har stort stöd genom psykologsamtal varje vecka och läkare som jag träffar regelbundet för medicinering. Så jag har förutsättningarna att må bättre - och det gör jag. Men vet också att jan-mars är mina sämre månader på året, men erfarenheten säger mig att det vänder med våren.
Precis som du skriver så tar det tid att må bättre och jag tar en dag i taget mot det :)
Pia
- Ibland vill man mer än vad man kanske orkar...och tar på sig för mycket. Det är väl typisk beteende när man har en "uppåt-period" ler Samtidigt är det ju då man verkligen lever och vill passa på!
Hoppas det gick bra hos FK?!
Annica
- Nej, det är verkligen inte okej. Även om jag kanske är "rätt" person att hantera det (se svar till Mimmi ovan). Och så fort jag har avslutat min rehab och inte längre är i en beroendeställning till AF och FK så kommer jag ännu tydligare tala om mitt missnöje med rehabiliteringen.
KRAMAR TILL ER ALLA!!!
