Den 30 september 2010 – Hjälp, vad ska jag säga?

Idag var jag och David gemensamt på späd.

Vi går dit båda två med jämna mellanrum, ungefär var tredje månad.

Pratar om Lova och hur vi kan underlätta för henne i vardagen.

Numera fungerar vår vardag i stort sett problemfritt, så nu handlar

samtalen mer om hur vi kan stärka henne som person och hur vi ska

hantera eventuella framtida problem.

 

Efter det besöket hade jag ett möte inbokat med en kille vid namn Mikael,

som jobbar som samordnare i Trelleborg.

Jag ska nämligen föreläsa i Trelleborg på onsdag i nästa vecka som

attitydambassadör. Det är på ett större event inom psykiatrin med flera föreläsare.

Jag får i stort sett lägga upp min timma som jag vill. Prata om det som känns rätt.

Ska bli jättekul – det är ju det här jag vill göra. Få möjlighet att synas, höras och

kunna bidra till en förändring av samhället attityder gentemot psykisk sjukdom.

 

Samtidigt så är det SUPERNERVÖST!!!


Kommentarer
Postat av: carola

åh så kul att få vara "ambassadör" och föreläsa.

Något sånt skulle jag också få vela göra.



Hur funkar det med din dotter, vad får ni för stöd.

Mina tvillingar på 6 år har börjat må dåligt, funkar ju inte så bra här hemma när jag mår skit.



Kram och lycka till med allt

2010-10-27 @ 23:27:18
URL: http://mammacarola.blogg.se/
Postat av: Jenny

Ja, det känns som en både rolig och viktig grej. Tyvärr hänger allt på att företag etc får vetskap om oss och "bokar" oss... Får väl se & hoppas på att det blir några uppdrag framöver.



Finns förresten över hela Sverige - så håll koll på din landstingssida i fall de bestämmer sig för att utbilda fler! :-)



När jag mådde som sämst mådde min dotter också dåligt. Hon var orolig, ville inte lämna mig alls och var ledsen (men hon vara bara 1,5 år då).

Nu är det bättre, hon börjar bli mer trygg. Men hon är fortfarande orolig, vill gärna veta var jag är osv. Hon får följa med till min psykolog ibland, så hon kan se hur hon leker & beter sig gentemot mig. Dagispersonal vet om hur jag har det och håller också lite extra koll på hur hon mår.



Sen betonar jag fortfarande ofta (även när jag mår bra) att ibland så mår jag inte så bra och blir trött och ledsen. Men att min doktor hjälper mig, så hon behöver inte göra det eller vara orolig. Likaså att det inte har med henne att göra/inte är hennes fel på något sätt.



Hur reagerar dina tvillingar? Får ni/dom något stöd från nåt håll?



Kramar Jenny

2010-10-28 @ 00:50:18
URL: http://remiss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0