Den 7 december 2009 – Komplimang eller förolämpning?
Jag var lite orolig när David åkte.
Att det skulle bli jobbigt. Att jag inte skulle orka.
Mest för att alla andra verkade oroliga för hur det skulle gå.
Nu har det gått en vecka och det har visat sig fungera
hur bra som helst.
Jag mår bra av rutinerna, att jag måste göra vissa
saker varje dag. Det finns ingen som kan avlösa.
Gå upp på morgonen och iväg till dagis.
Hämta varje eftermiddag.
Handla, tvätta, diska, laga mat, bada, natta osv.
Och det har nog aldrig varit såhär välstädat.
Så lite disk och tvätt här hemma.
David säger att han är stolt över mig som fixar det.
Idag ringde Emmy (min psykolog) och berömde mig
för att jag är så duktig som klarar ”allt” själv...
Jag vet att det är menat som komplimanger, men jag
blir ändå ledsen och besviken.
Är det så omvärlden ser på mig?
Oförmögen att ta hand om mig själv och mitt barn?
Att jag är duktig för att jag hämtar på dagis och
lagar middag?
Ger jag verkligen intrycket av att vara så hjälplös?
Hej!
Jag är inte förvånad att du klarar av det. För när man måste då klara man det. Jag är lika dan. Jag är ensam med mina hundar och dom går alltid före, för att jag måste. Där finns ingen annan som gör det och dom måste ut. Hur jag än mår.
Kram anna
Hej!
Du är värd beröm för allt du gör oavsett vad. Jag brukar också få beröm när jag gör jättemycket, det är ju alltid jag som hämtar, lämnar och fixar med det mesta här hemma (M är borta ca 10 timmar per dag) Ta det som en komplimang till dig som person, inte till din prognos :)
Kram Susanne
Tack både Anna & Susi :-)
Jag antar att jag borde ta det som en komplimang.
Egentligen borde väl alla som fixar en vardag med ansvar för någon annan få beröm. Jag beundrar ju andra som gör det... För det är inte så lätt alla gånger. Diagnos eller ej ;-)
Kram
Med dina förutsättningar ÄR det ju "duktigt", eller vad man ska säga, att fixa alla de där grejerna! Hoppas det blir en riktigt god jul för er! =)
