Den 14 december 2009 – Jag MÅSTE.
Idag, för första gånger på flera veckor var jag hos Emmy,
ni vet, min psykolog som jag träffar (läs; ska träffa),
en gång i veckan.
Jag har bara inte orkat ta mig dit.
Inte för att samtalen i sig är så värst jobbiga.
Tvärtom faktiskt. Dom är ganska sköna.
Det motiga är att ta sig dit...
Jag har sovit så dåligt och det har medfört ett stort
intag av sömntabletter. Och med tanke på hur seg
och dåsig jag blir av dom så vore det inte lämpligt
att köra dagen efter.
Att gå är inget alternativ.
Bussen då?
Nej.
Det finns inte i min värld att jag skulle åka buss.
Lätt illamående och omgiven av massa andra människor.
Aldrig!
Jag har svårt för människor i allmänhet just nu.
Vill bara dra mig undan. Vara ensam.
Avskildhet i den mån jag kan få det.
Drömmer om en plats där jag kan låsa dörrarna,
fälla ner alla persienner.
Stänga av mobilen och bara umgås med datorn,
musiken och mina egna tankar.
Ett tag i alla fall.
Men Emmy säger att jag MÅSTE.
Jag måste bryta mina osociala vanor.
Jag måste hitta rutiner igen.
Jag måste komma på samtalen varje måndag
klockan 11:00.
Punkt.
Det värker i mig när någon hittar ord på hur jag känner och mår.
Det du skriver, det är så träffande. Som jag är.
Hoppas du tar dig ur det snart. Och träffa din psykolog. Det är värt det.
Ja, visst är det så... Det gör både ont och är lite skönt när någon annan känner likadant. Liksom bekräftar känslan.
Får väl se det som nytt år & nya tag med psykologbesök och allt annat!
Kram