Idioti

Klockan är 05. 
Mina katter dömer mig när jag kliver innanför dörren. Försökte smyga…men de satt på hallmattan och missade ingenting. 

Nu sömn. I morgon barn. 
Jag är för gammal för att inte sova på natten.

Days of Disaster

Jag är en katastrof den här tiden i månaden. 
Som en ständigt flödande ström av tårar. Så lättrörd att det är pinsamt! 
Först presenten från kollegan i morse. Sedan vännen som bjöd över mig på middag och nu i kväll ett meddelade från mamma. 
Jag vill inte hålla på och trycka i mig hormoner (p-piller) för att kunna leva någorlunda stabilt, men det här hormonkaoset är inte heller hållbart. 
Allt gör ont dessa dagar. Precis allt! 
Huvud, mage och själ. Ångest deluxe.
Lika bra att gå all in och vältra mig i känslor.

 
(null)



Efteråt

Gårdagens veterinärbesök var en anspänning av rang. Vaknade såklart med blixtrande huvudvärk och fick avboka dagens jobb och planer eftersom tabletterna inte hjälpte. 

Så mycket av mig vill ge upp emellanåt, men jag kan inte överge mina barn eller mina katter. Borrar in näsan i Maxis tjocka, mjuka päls på halsen och lovar honom att alltid ta hand om honom. Alltid se till att han får den bästa möjliga vården och inte behöver lida. Den dag han klättrade upp i mitt knä och sedan satt i min famn och noga övervakade när jag skrev på köpekontraktet så blev han min. Inte bara på pappret och i praktiken utan i hjärtat med. 

Framåt eftermiddagen bäddade jag och katterna ner oss i soffan och tittade på de två första avsnitten av säsongens "Gifta vid första ögonkastet". Jag tycker det mest intressanta med programmet är inslagen med råd och reflektioner från psykolog och andra experter. Inte sällan ger det tankeställare och egna områden jag inser att jag kanske behöver arbeta på. 

Idag var det mest av allt ångestladdat att titta. Kanske spelar det in att jag fortfarande är lite mör efter migränen. Det är ett av de tillfällen då jag insett att jag (utöver det fysiskt utmattande) också är mentalt är skör. Har lättare till tårar, lättare till ilska och framförallt ett stort behov av bekräftelse, omsorg och bevis på att jag inte är ensam. Att jag duger trots att jag i smärtans värsta stunder bara vill dö. 

Utöver post-migrän så är det svårt just nu att försöka få rätsida på varför relationer är så svåra för mig. Blir ledsen och uppgiven, för det känns inte som det finns något svar. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller hur jag någonsin ska kunna motsvara någons förväntningar på en partner. 
Jag vänder och vrider på allt. Frågar och försöker få svar genom andra. Kloka vänner stöttar, tröstar, vågar skoja om det och fortsätter intala mig att jag duger. 

"Ta en oliv till", sa en vän i en stund av självömkan och nära till tårar och sköt över skålen till mig. 
Med tillägget "En svart, som din själ". Vilket såklart fick mig att börja skratta istället. 

Jag kanske inte kommer närmare en relation, men i alla fall vetskapen om vad jag vill ha och behöver. Mer om det en annan dag ❤️

(null)
Too much to ask for?       
@skull_lover.ig 


Gästbloggare

Idag skriver jag istället för min mamma. (Jag heter Maximilian, men kallas oftast för Maxi). 

Idag kom hon hem tidigare än hon brukar våran människa/mamma. Både jag och min lillebror Ozzy blev glada! Men sedan lyfte hon in oss i våra transportburar och det brukar aldrig vara något bra… 

Det var det inte. Vi åkte bil i en evighet! Säkert 20 minuter!! Och trots att vi skrek och ylade allt vi kunde båda två så stannade hon inte. Vi skulle till veterinären. Det var ändå rätt okej där. Ozzy välte ner kanyler och ampuller. Jag skämdes. Annars mest nosade vi runt och kollade läget. Veterinären undersökte oss och sedan fick vi godis medan hon pratade med mamma. Bästa veterinären! Fast mamma blev ledsen. Hon säger att hon inte kan leva utan mig… Och jag förstår inte vad som är problemet, för jag är ju här! 

Men jag måste tillbaka till veterinären snart. Det var visst något med hjärtat. Och sår i munnen. Såren känner jag av. De gör väldigt ont emellanåt. Så det vore skönt att slippa dem om det går. 
När vi kom hem blev jag helt plötsligt andfådd och mamma fick panik. Nu får jag inte ens vila utan att hon sitter och stirrar på mig. Ozzy är också trött. Tror det var något konstigt i de där sprutorna vi fick… Måste nog sova en stund till. Skönt att vara hemma i alla fall. 

// Maxi 🐾

(null)
Piratkatterna!  🐾 🖤 🐈‍⬛ 🐈 🏴‍☠️ 




Kraften

Tiden går så sjukt snabbt! Veckorna bara...tar slut. Hade en fin helg med mina döttrar. Vi gjorde inget särskilt egentligen. Promenerade upp till stan. Köpte glass och smågodis. Började se en serie på Netflix och kopplade in SingStar…till katternas förtvivlan. Yngsta dottern var imponerad. "Mamma, du är såå bra. Du sjunger som en sångerska" Njuter av att fortfarande lite då och då kunna vara hennes idol. Den tiden är nog snart förbi. (Förhoppningsvis återkommer den när tonåren är över).

Min egen mamma är inget annat än en superhjälte. Jag förstår det mer och mer. Kan inte fatta hur hon ensam orkade med tre barn på heltid samt ett jobb inom vården och på något sätt...fick oss att ens överleva alla tre! Samtidigt så förstår jag varifrån kraften kommer. Kärleken som är större än allt. "Tyrannosaurus Rex mamman" som skulle göra allt för sina barn. En urkraft, envishet och styrka för att beskydda. 
Jag är så tacksam mot livet för att jag fick bli mina barns mamma. Jag är så tacksam för att det blev precis just dessa två fantastiska individer som jag får kalla för mina döttrar.

Nu följer en vecka av saknad. Men med jobb och vänner. Likarättsdagar, vin, aktiesnack, inspirationsdag, fika, regionalt forum, veterinärbesök, planering av kontorsfest och en massa annat.
Så det ska nog gå fort denna vecka med. 

Gissa vilken serie vi tittade på... ☺️
 



Ansvar och tålamod

Jag har aldrig riktigt kunnat greppa det där. Att inte kunna stå för vad man gör. Hitta på ursäkter och lägga skulden på någon eller något annat. Eller flytta fokus… 
Får väl med det sagt erkänna att jag inte alltid i stunden har förstått när jag gjort fel eller har sagt något som jag kanske inte borde ha sagt. I alla fall inte just där och då. Och det kan säkert tolkas som att jag inte bryr mig eller tar något ansvar. 

Men när jag vet att jag gjort fel så ber jag faktiskt om ursäkt. Ibland ber jag om ursäkt även när jag inte själv kan se eller tycka att jag gjort fel - men om någon annan har tagit illa vid sig. Det känns viktigt att kunna göra det, eftersom min avsikt inte varit att såra eller skada någon. 
(En nackdel med att vara rättfram och ibland glömma att tänka efter före antar jag...)

En klokhet som jag fått med mig på sistone är att mitt ansvar för mina reaktioner (precis om andras för sina) är alltid hundraprocentigt. 
Att tillåta sig bli provocerad och agera på det är ens eget ansvar och handlar om självkännedom och kontroll. Bara det kan låta provocerande. Men jag förstår det. Och kan låta den tanken utveckla mig. 
(null)

Blev t ex i veckan väldigt irriterad på en kontakt i jobbet. Men bestämde mig för att det är inte mitt problem. Jag gör det jag ska, så bra jag kan och ska inte göra något värre genom att triggas av någon annan. Tror det är så barnens pappa stod ut med mig. Bara lät det vara. Och i de fall jag blev tokig över nån struntsak så kom jag på det efter en stund och kom krypandes för att säga förlåt. Det kan vara mer eller mindre svårt det där med att be om ursäkt. Stolthet, skam och en massa annat som är svårt att överkomma. Ibland behöver det inte vara en regelrätt ursäkt. Det kan räcka med en blick, en kopp kaffe eller ett överslätande mail som indirekt säger "förlåt, jag gick för långt".
(null)
Jag tycker- och har alltid tyckt att mina nära relationer är värda att kämpa för. Både när det gäller att själv krypa till korset och att kunna förlåta. Tänker att jag aldrig varit nära personen från första början om jag ens kunnat tänka tanken på att ge upp.

Sedan finns det såklart även de som inte tycker de gör några fel. Någonsin. Eller som alltid rättfärdigar sitt beteende. Som anser sig ha anledning att vara bittra och otrevliga efter hur svårt och orättvist livet har varit mot just dem. Eller som bara tycker att allt är någon annans fel för att de inte kan ta in skammen det medför att ha gjort någon illa. Finns många varianter och i dessa fall är vi väl snarast inne på personlighetsstörningar.  

(null)

Jag försöker ständigt bli bättre. Jag vill vara snäll och hjälpsam och se andra. Vill vara någon som är pålitlig och omsorgsfull. 
Jag tror jag är bra på vissa saker. Att jag är lojal och ärlig till exempel. För mig är det närmast en dödssynd att svika ett förtroende eller ljuga. Och det är också egenskaper jag värdesätter högt hos andra. Sedan är jag sämre på annat. Just nu jobbar jag på att bli bättre på att bara lyssna. Inte ge oombedda råd, inte ha synpunkter, tycka eller "ta över" genom att dela med mig av mina erfarenheter. Det är svårt. För impulsen är att vilja hitta lösningar. Och det är av välvilja. Men kan bli fel ändå.
Inser när jag påminner mig själv om (och faktiskt lyckas) vara tyst, att det många gånger var det precis det som var det rätta att göra. Att bara lyssna. I tysthet och med tålamod. Även, (kanske särskilt) när jag instinktivt vill protestera. 

(null)

Still (and always) loving you.






Problem eller privilegium?

Tisdag, känns som torsdag. 
Så är det varje vecka med barnen. Upp tidigt och iväg. Inte sällan är jag därmed först på kontoret eftersom vi formellt sett börjat vid 09. Så när en lång tisdag är över så känns det som att det borde vara dags för helg snart...

Nu är det ändå onsdag. Och jag börjar se någon slags slut på veckan. Idag blev det arbete hemifrån eftersom yngsta dottern var lite febrig. Vi åkte efter halva dagen iväg och köpte glass till lunch. (Sånt man måste få unna sig ibland). 

Men, note to self; undvik att äta glass direkt ur bägaren, på motorvägen medan du kör i 120.

Till skillnad från dottern så tycker jag glassen är godare innan den smält. Så försökte därmed äta samtidigt som jag körde. Det gick sådär. Tillslut hade jag så mycket glass på glasögonen att jag inte såg ordentligt. Du är inte normal, konstaterade dottern som så många gånger förr. Och jag kontrade på samma sätt som alltid "tack och lov för det"! Vet inte om min obryddhet när det gäller vad folk tycker är ett problem eller en gåva/ett privilegium. Jag väljer att tro det senare. Med tanke på hur mycket annat jag har ångest över konstant så vore det orimligt att också behöva bekymra mig över om folk har synpunkter på mina kläder eller att jag har glass i halva ansiktet. (Och lite i håret). 
Dessutom hade jag smakat otroligt gott om någon fått för sig att slicka på mig.
(Mint med mörk choklad, mums)! 

(null)
Annat (utöver glass) som får en att känna sig levande 🖤

(null)






Drömmen om drömmen och uppvaknandet

Drömmar kan verkligen te sig konstiga ibland. Att drömma om att vara en åskådare till sig egen begravning till exempel. Har förstått att det är en ganska vanlig dröm. Även jag har haft den. Ska man se till drömtydning och dolda budskap finns hur mycket som helst att finna om detta. Nu tror jag inte drömmar ger oss föraningar om framtiden - inte annat än att de kan visa på undantryckta känslor. Önskningar, ilska och annat som i verkliga livet sedan tar sig uttryck. Inte sällan så är drömmarna när de går att minnas tydligt väldigt underliga, med ologiska inslag. 

Ibland drömmer jag väldigt realistiskt. De drömmarna är svåra att ställa om från när man väl vaknat tycker jag. Det blir liksom en osäkerhet kring var jag befinner mig. Vad som faktiskt är verkligt. Känslan från drömmen sitter kvar och jag kan likväl vakna i ett lyckorus som fullkomligt förtvivlad. I morse vaknade jag helt kallsvettig. Jag drömde om något som var så ångestladdat att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men på något sätt lyckades jag vända drömmen till att få ett helt annat slut. Det blev till något fint. Ett sådant där önsketänkande av bästa slag. Bara för att sedan (även det i drömmen) få en påminnelse om att "det här är en bara en glimt av vad som skulle kunna vara". Det var en dröm, i drömmen. Som jag vaknade i från och landade i den ursprungliga drömmen full av ångest och smärta. Och sedan vaknade jag på riktigt. Famlade efter vad som var verkligt och vad som var dröm. När det klarnade lite och jag insåg att drömmen var en dröm blev jag lättad. Men när jag insåg att även drömmen i drömmen bara var en dröm så ville jag inte längre vakna. 

Jag skyndade till kontoret. Att omge mig med andra är bästa sättet att sluta...inte tänka såklart, men att känna det jag inte vill känna. Jag sitter på mitt eget lilla kontor och skriver, men det är skönt bara att veta att jag har folk i rummen bredvid. 
 
Älskar dinosandcomics (Instagram). Ögonbrynet i sista rutan. Fnissar för mig själv varje gång. Det är någonting med riktigt töntiga bilder som jag inte kan förklara. Jag har väl emellanåt väldigt simpel humor helt enkelt. 

Jag har varit iväg (för) mycket den senaste veckan och jag vet att katterna kommer uppskatta att jag har en helg hemma med dem. Fick en delvis sorgsen, delvis anklagande blick när jag gav mig iväg i morse. De saknar sina barn också, det är tydligt. Men i nästa vecka så är vi samlade igen. 
Egentligen skulle jag ut med en vän i kväll, men han valde att gå på dejt istället. Svikare! Skämt åsido, klart jag förstår den prioriteringen 😊 Och jag behöver lite mer av mitt eget sällskap några dagar.

Har mycket jag behöver fundera kring, skriva om och försöka få rätsida på. Drar mig lite för det, men vet att på sikt så är det ett måste att sitta still (som den fantastiska psykolog jag hade en gång i tiden sa till mig). Funderar på om jag ska göra en lista över ämnen att skriva om. Kanske även skriva och schemalägga. Som det är nu försöker jag hålla bloggen hyfsat uppdaterad. Men någon struktur kan jag inte påstå att det finns. Tänker ofta "det skriver jag om nästa gång", sen försvinner det helt. 

P.S Som vanligt publicerar jag inte era kommentarer, så kom gärna med förslag eller påminn mig om sådant jag sagt att jag ska berätta om, men har glömt! 

Mitt minne.

Jag kommer hem efter en långlunch med en vän på stan. Vi har pratat, skrattat, stöttat och suttit alldeles för länge egentligen eftersom vi båda har jobb att återvända till. 
Så fort jag kommer hem överväldigas jag ändå av känslan av ensamhet. Inte för att jag ogillar att vara själv hemma. Eller behöver mer social kontakt än den jag har. Men för att jag åter slås av att jag är annorlunda. Svår att förstå sig på. Och har svårt att förstå mig på andra.

Jag har alltid haft bra detaljminne. Det var en styrka när jag arbetade som reporter. Att minnas citat, fånga känslan och innebörden. Kunna återge på ett sätt som ofta innebar mycket positivt feedback från den jag intervjuat. (Däremot lyckas jag tappa bort min mobil 17 gånger per dag och låsa in mina nycklar på kontoret med jämna mellanrum. Men det är en annan sak, mer tankspriddhet än dåligt minne). 

Mitt minne gör att saker etsar sig fast. Datum och detaljer jag "borde" ha glömt för länge sen. Platser, dofter, musik som jag kan minnas exakt var jag hörde första gången. Vad jag hade på mig när jag såg en viss film. Hur det luktade i rummet. Det kan vara häftigt att minnas så detaljrikt. Som dockan jag fick när jag fyllde 4 år. Var paketet stod när jag hittade det. Hur hon såg ut, vad hon hade för kläder, hur hon luktade. Och den överväldigande känslan över att få något så fint! 

Men det gör det också svårt emellanåt. Att minnas så starkt. Att så många platser är förknippade med personer och känslor. Situationer jag önskar kunde vara lite dimmigare, lite mindre tydliga för mitt inre. Det kan vara tungt att höra en låt och minnas precis när den fick betydelse för mig. Hur allt var och kändes då. Och hur mycket som låg framför mig i livet. Så mycket förhoppningar och drömmar om framtiden.

Passerar ett gathörn och minns sista gången. Vi, där och då. Ibland har jag känt mig sedd på riktigt i mina relationer. Inte ofta, men det har hänt. Det var ett sådant tillfälle. Han höll om mig hårt och fångade upp min känsla. Sa att han visste att jag kände mig ensam. Men att jag inte var det. Att jag aldrig skulle behöva vara det mer. Sedan lämnade han. Och efter det blev ensamheten inom mig större än någonsin förr. För hur jag än försöker så kan jag inte ta mig loss från det minnet. Skaka det av mig när jag kör förbi.

Kan inte glömma känslan av hans armar runt mig, hans doft, hans ord och den korta stund av trygghet, lugn och övertygelse om att allt skulle bli bra som infann sig. Hela mitt väsen vill tillbaka till det. Lätt fånget, lätt förgånget. Och även motsatsen antar jag. 
En känsla, en mental plats som för mig är svårt och ovanlig att uppnå blir också svår att kunna lämna. Även om den bara finns kvar som ett minne. 

Förra helgen var jag förresten uppe i min hemstad. Träffade en vän och berättade om utredningen jag gjort. En del av det hon inflikade gjorde riktigt ont. Inte som i att hon avsiktligt ville göra mig ledsen, absolut inte! Men det nyanserade vissa sidor hos mig som var jobbiga att höra. Som jag behöver hantera. Kan jag inte förändra, så måste jag hitta sätt att kommunicera dem på. Mer om det en annan dag, för jag har fortfarande inte återgått till arbetet efter lunch…Och klockan är nu 19:14 😱

(null)
Varje gång!! Fatta att det är utmattande att bara alls leva med att detta ständiga "övertänkande". Eller…gör alla så?! Jag brukade tro det, men har börjat förstå att de flesta inte tänker så? #noclue #idontunderstandotherpeople 










Short-lived

Jag måste dra ner på tempot! Tror jag fastnat i ett läge av ständig rörelse där jag distraherar mig med lite av varje och inte hinner tänka och känna. 
Nu låter det som att jag har något jag hade behövt hantera men väljer att fly ifrån. Så är det inte. Inte vad jag vet i alla fall... 

Men min hjärna misstänker nog det. Den ser ett mönster från förr och tycker därmed att det vore dumt att stanna upp och riskera att behöva konfrontera livet och börja må dåligt nu igen efter flera bra dagar på rad. 

Jag skulle kanske hinna ha lite ångest eller ägna mig åt deppiga tankar om jag saktar ner. Det har den (min hjärna) rätt i. Men det är något jag behöver kunna hantera isf. Och inte genom att skjuta ifrån mig det. (Will for sure bite my ass later in that case. Been there, done that). Ser också mer och mer mönster i förhållande till hormoner, även om det är långt ifrån den enda orsaken till min ångest, deppighet och mina humörsvängningar. 

Nu sitter jag i alla fall på ett tåg och tänker på att det är fjärde gången jag åker kollektivt bara den senaste veckan! Jag som aldrig väljer buss/tåg framför bil annars. Och att jag som de senaste fem åren kanske druckit alkohol totalt tio gånger, nu är uppe i det antalet på…knappt tre månader? 
(Fortfarande inte några stora mängder eller särskilt ofta jämfört med hur de flesta lever. Men en markant förändring för mig). 


(null)

Som med det mesta i livet är jag en periodare. Det är kul ett tag, sedan tröttnar jag. Mat, godis, hobbys, träning, tv-program osv. 
Det jag står fast vid är mitt livselixir, Cola Zero. Och katter. Och människor. De är aldrig tillfälliga. Inte för mig/inte om jag får välja. Det är mina tre konstanta kärlekar i livet. 
Musik och litteratur är också viktigt. Mitt eget skrivande. Naturens skönhet. Havet. Men dessa är mer flyktiga. Byter form och känsla. Likväl viktiga. Oumbärliga i sin omformlighet tror jag.

Att skratta tillsammans med dig. Det var det finaste jag kunde få. Det var verklig och okonstlad lycka. 





Tvättdag! Äntligen!!

Det är helg igen. Barnen är hos sin pappa och jag ska tvätta. Det känns som en befrielse (i brist på bättre beskrivning) att ha en em/kväll för ingenting annat än tvätt! 
Igår…dvs i natt (!) kom jag hem vid strax innan 02. Orkade egentligen inte umgås med någon efter en vecka med barn, familj, vänner och påskfirande. Men tänkte att en film och en pratstund ska jag väl fixa. Plötsligt var klockan nästan ett. Och jag hade jobb att förbereda inför idag.
Dessa sena (vardags)kvällar får inte bli en vana. Vilket jag iofs inte tror är en risk. Särskilt inte med tanke på hur nöjd jag är med min inbokade tvättdag - trots att det är fredag. 

Samtidigt så behöver jag komma ut ibland. Träffa vänner, prata, skratta, bara få vara, leva lite ibland. Och jag vill ju ta bättre hand om mina relationer. Visa att jag prioriterar att träffa de jag bryr mig om. Det kommer aldrig bli varje dag, varje helg eller ens varannan. Men lite oftare än en gång i halvåret vet jag att jag klarar och faktiskt mår rätt så bra av. Och att ha vänner som förstår hur mitt mående och min ork fungerar - som finns kvar när jag kravlar mig ut ur min bubbla och som är okej med att vi inte ses eller hörs på nån månad. Det är vänner jag vill vara rädd om.

Det är jävligt skönt att själv veta hur jag fungerar, kunna förmedla det och sedan känna att jag faktiskt tar ansvar i det. Jag kommunicerar mitt sätt att vara samt mina behov och lyssnar också in andras. Sedan kan vi (oftast) mötas i det utan att någon känner sig bortglömd, åsidosatt eller blir sårad. 
Ibland går det inte. T ex om man har så olika behov av kontakt att ena parten måste kompromissa så till den grad att nästan allt umgänge känns som mer av en belastning än något kul och givande. 
Men oftast har jag märkt att om man bara tydligt både förklarar och lyssnar på varandra så blir det inga problem. 

Från det enda till det andra. Gårdagens film var Terminator Dark fate. Såg bara halva eftersom vi sedan pausade för att prata - och fastnade i samtal om den nedmonterade välfärden. Har mao också en halv film att se klart i kväll. Fullt tillräcklig sysselsättning tycker jag. Och så har jag ju såklart mina små prinsar också att gosa med! 

(null)     

(null)







Igenkänningen (uppdaterad)

Så skön och samtidigt så smärtsam den är. 
Långt ifrån ensam. Om kampen för att förstå och få hjälp. Men också om att se det vackra i det lilla och skita fullständigt i vad folk tycker om att jag går till tvättstugan i morgonrock. 

https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-vi-flickor-larde-oss-att-fejka-darfor-sag-ingen-vara-funktionshinder/

220419.
Nu är artikeln tyvärr låst fick jag meddelande om. (Tack för att ni är så uppmärksamma)! Ingressen är väldigt missvisande för innehållet skulle jag säga. Texten handlar inte alls om priviligierade män för 50 år sedan. Utan om i korta drag svårigheten att få en diagnos som barn, särskilt som flicka. Och ännu mer om man är som minst normalbegåvad, lugn och snäll. Hur det som i själva verket borde klassats som nfp missas och tolkas som utanförskap pga av andra orsaker i ung ålder. För att senare i livet diagnostiseras som tex ångest, depression eller även bipolaritet. När dessa egentligen i flera fall är symptom på något annat = oupptäckt npf. (Som man vet att det inte är lätt att leva med i det samhälle vi byggt upp. Och som utan diagnos och förståelse finns stor risk leder till just ångest och depression). 


(null)




Smärtsamt liten ibland

Förra påsken. Jag vill inte tänka på den. Men det är oundvikligt. Särskilt nu. 
I år blandades glädjen över att ha barnen och att få åka upp till familjen med känslor av sorg, besvikelse, ilska, frågor och tvivel. En klump i halsen och tårar som blinkas bort. Djupa andetag i försök att byta fokus. Så vansinnigt mycket ångest av värsta slaget. 

I fjol blev det ovanligt enkla påskägg och inget direkt firande. I den verklighet som var då försökte vi nog alla bara hålla oss över ytan. Efter ett par månader av så mycket jobbiga händelser så förstår jag inte hur vi ändå klarade av att fortsätta leva någorlunda normalt. Hur en vardag alls var möjlig. 

Jag påminns om min egen litenhet. Det är lätt att vara bra för varann, ha goda relationer när livet går bra, eller åtminstone…flyter på. Men när sjukdom, olyckor, dödsfall och allt bara rasar över en. Då blir det svårt. Inte omöjligt, men jävligt svårt. Att fortsätta orka. Inte bara med sig själv och sitt. Utan också med varandra. Orka lyssna, stötta, trösta. Egentligen inte mer än bara finnas där. Men till och med det kan bli övermäktigt. (Uppenbarligen). 

Det gör så ont i mig. Att jag inte räckte till. Inte var nog. Inte tillräckligt bra. Jag orkade inte. Orkade ingenting mer. Ville bara bort. Försvinna. Få en paus från allt. Men jag älskade. Av hela mitt hjärta och min själ så visste jag att jag var med rätt person. I sällskap av andra rätt personer. Vi var ett vi. Och jag kunde inte tänka mig något annat. Det skulle bli lugnare igen runt omkring. Glädjen skulle hitta tillbaka. Och det fanns så mycket kärlek. Mellan oss alla, åt alla håll. 

Jag hade kanske fel. Eller…det hade jag ju. Delar av det som blev sen har jag inte berättat för någon. För det är så fullkomligt idiotiskt, naivt och också så väldigt uppenbart att jag inte lever i den värld de flesta andra befinner sig i, utan i en fantasi. I en dröm och en önskan om att vara så mycket viktigare än jag är. 

Jag vill så gärna ha trygghet. Få bli sedd och vara viktig på riktigt för någon. Säg "Du är sjukt jobbig, frustrerande, kan bli läskigt arg och vara jävligt orättvis, dum och elak, om det är så. Bara lägg till "Men jag älskar dig ändå och ska ingenstans".
För jag vet ju allt det där första. Jag påminner mig själv om hur fel jag gör och hur fel jag är dagligen. Och jag kan ta det. Så länge jag vet att jag fortfarande är älskad för allt det där andra som jag också är. 

Jag vill ha lojalitet. Densamma som jag ger. Det kanske inte är tydligt för andra… Men jag lämnar inte. Jag överger aldrig. Ger inte upp. Och slutar inte älska förrän jag måste. 
På sätt och vis är det enkelt. Precis som med barnen. Kärleken är självklar. Uppbyggd av allt jag vet om en person. I det står jag stadigare än i något annat. Har jag tagit din hand släpper jag den inte. Orkar jag inte dra upp dig så faller vi tillsammans. 
Enkelt. För en gångs skull. 

(null)



Allt det andra…

…eller en del av det i alla fall. 
Av det som framkom vid utredningen alltså och som jag lovat berätta mer om. 

En intressant sak (tycker jag) är att jag alltid sett mig som tydlig. Men att vara tydlig i det man säger och samtidigt ha ett kroppsspråk som avviker… Det gör mottagaren osäker. Människor över lag tenderar väga in mer i kroppsspråk, gester och genom ögonkontakt än i just det som uttrycks i ord. 
Så jag inser ju - jag är inte konsekvent tydlig för andra. För jag använder kroppsspråk i stor skala för att avleda, i liten skala för skärma av och ögonkontakt - den undviker jag helst i den mån det går. Men på "ett mycket subtilt och skickligt upparbetat sätt för att inte framstå som besvärad eller avvikande". Fler ord från utredningen som jag vet att det ligger något i. Och som jag förstår antagligen orsakat en del svårigheter genom åren i samspelet med andra. 

En annan sak, på samma linje är min tro på att jag är bra på att läsa av och känna in andra. 
Jag är bra på att känna in. Fånga upp och läsa av stämningen. Det är inte detsamma som att läsa någon annans kroppsspråk och uttryck. 
Det är någon jag inte ens reflekterat över tidigare. Nästa blir lite chockad när jag förstår det. Hur fel jag haft som tänkt att det är en och samma sak. 

Tröttheten? Oförmågan att orka 9-17 varje vardag? Behovet av vila efter bara några timmar i taget? Det tar energi för mig att försöka tolka, omvandla och hantera sådant som för de flesta är relativt enkelt. Samtidigt så fick jag bekräftat det jag alltid själv tänkt. Att jag kompenserar genom att när jag väl har fyllt på med energi vara både effektiv, snabb, kreativ och vass. "Begåvning och snabbhet i tanken betydligt över medel". 

Har ingenting med texten ovan att göra. Men händer mig rätt ofta 🙈;

(null)

(null)
(Svarta jeans, ingen katt. Vilket jag först trodde).

Måste jag vara så...såhär?

Försöker förklara. Känslor först, jag vill se och uppleva en attraktiv personlighet. Sedan kanske en fysisk attraktion kan uppstå. 
Jag VET allt det där om biologi och drifter, om artens överlevnad och hur jag borde känna.
Men nu gör jag inte det. Det är en jävla massa med mig som inte är som det borde vara enligt normen. Jag är lite frustrerad över det ibland. Men oftast ändå okej. Mer andra som verkar ha svårt för det. 
 
Jag är medveten om att jag inte har berättat om vad min utredning visade. Har behövt fundera och smälta det lite själv först. Hur väntat det än var; Högfungerande autism. Mycket är sådant jag har lärt mig hantera. Som min känslighet för beröring och ogillandet av kläder. Sedan har vi kaoset som uppstår när något inte blir som jag tänkt mig… Det sistnämnda blir svårt för andra också. Att min värld rasar och jag kan drunkna i känslor av förtvivlan, ångest och panik över ett försenat tåg eller en inställd middag. 
 
Det är ändå så tydliga utmaningar att min (närmsta) omgivning i stort lärt sig hantera det. Och förstå att det inte handlar om dem. Även i de fall jag inte kunnat förklara eller sätta ord på vad som sker i mig. Vilket är skönt nu i efterhand att få bekräftat. Att de inte tagit eller tar det personligt. 

I det läget upplevs jag som kall och hård. Frånvarande på ett väldigt kyligt och avvisade sätt. Så står det i utredningen. Och det är såklart inte kul att läsa. Men det är vad mina nära har vittnat om. Och jag förstår det faktiskt. Det är en sida av mig som varken jag eller någon annan inte riktigt kan nå. Som att när det blir för mycket så stängs alla känslor av. Då existerar bara en överlevnadsversion av mig, som har som mål stöta bort alla runt mig för att få luft.

 
Jag vet inte om det går att "jobba bort". Antar att det främst handlar om att förstå och förmedla till andra att nu är det inte läge att pusha någonting

Andra saker som kom upp hade jag inte själv tänkt på, även om de känns igen när jag läser den sammanfattade utredningen. Ska skriva mer om det om någon/några dagar. Nu behöver jag den energi jag har kvar för dagen till att jobba någon timme till. 






Om

Min profilbild

RSS 2.0