remiss.blogg.se

Har fått en tid hos en kurator här i Lund.
Det kan vara bra att prata med någon, tyckte den som ringde.
Jag vet inte riktigt vad jag ska prata om, men går dit ändå.
Ja, det handlar så klart om beskedet, operationen och min känsla.

Kuratorn frågar och antecknar. Undrar hur det känns?
Vad svarar man på det?
Hade gärna sluppit, men det är ju som det är...
Känner mig rätt dum. Varför reagerar jag inte ”normalt”?
Varför är jag inte arg? Ledsen? Upprörd?

Kuratorn pratar om mindfulness. Att vara i nuet.
Fokusera på stunden och inte oroa sig så mycket.
Frågar om hur jag resonerar kring framtiden.
Sedan konstaterar hon att jag nog inte behöver träffa henne mer.
(Tanken var en gång varannan vecka).

Hon säger att jag verkar införstådd i situationen.
Och hanterar den på bästa tänkbara sätt.
Att jag verkar ha en inställning som få andra har,
men som antagligen är en stor del av min räddning.

 

Det känns väldigt bra att höra.
För jag känner mig lugn och tar en dag i taget.
De få gånger jag blir orolig är ofta när andra påpekar hur
konstig min rektion och inställning till det hela är.
För då tänker jag att jag kanske lever i en förnekelsebubbla
som när som helst kan spricka.

Men egentligen vet jag att det inte är så.
Jag är bara övertygad om att jag har alldeles för mycket kvar
att uträtta i den här världen för att dö nu.  

Det innehåller papper som ska fyllas i om släktens sjukdomshistoria
och en bunt med remisser på prover som ska tas på vårdcentralen. 
Får det till sju remisser med en massa kryss på varje. 
Funderar på om jag kommer ha något blod kvar efter det här...

 

 

 

Har dragit mig undan lite. Loggat ut från Facebook.
Vet att jag borde svara, men vet inte vad jag ska säga/skriva. 
Skjuter upp och tänker ”jag gör det lite senare”. 
Men ju längre jag väntar desto fler meddelanden ligger och väntar
och desto svårare blir det att ta tag i de där svaren.

(Tror alla som hört av sig via sms har fått svar iaf).

Till saken hör väl också att jag är fruktansvärt trött. 
Antar att det är någon slags reaktion på avslappning. 
Att operationen är över och nu är det en liten tidsfrist och väntan.

Men jag är, trots uteblivna svar, oändligt tacksam!
Så glad (och nästan lite chockad) över all kärlek jag fått. 
Blommor, presenter, kort, mail, sms och meddelanden.
Vetskapen om hur många som finns där för mig värmer. 

Tack till er alla!

Vaknar till ljudet av pipande apparater och en sköterska som står
bredvid sängen och antecknar puls och syresättning. 
Känner mig snurrig, men annars rätt okej. 
Tills min hjärna får för sig att det är onödigt att andas.
Jag märker ingenting förrän någon trycker på mig en syrgasmask. 

Men det är snabbt över och läkaren kommer in i salen. 
Han bläddrar i sina papper och ser inte lika allvarlig ut
som han gjorde senast. (Tycker jag i alla fall).
Får veta följande; 

Vid senaste sövningen när tumörerna hittades tog man
endast prov på en av sju. Detta eftersom de såg liknande 
ut och man ville fastställa om det var godartade polyper.
Det var det ju inte och operationstid planerades snabbt in. 

Alla sju togs bort vid operationen. Utan komplikationer. 
Enligt läkaren så ser det ”bra och lovande ut”. 
Han säger att han är betydligt mindre oroad nu efter att ha 
sett tumörerna ordentligt, än vad han var senast. 
Och att jag också kan vara det.

Minst en månad ska det ta innan jag kan få svar. 
Förhoppningsvis innan jul...det känns som en evighet!
Nu ska det bara tas prover för att följa upp blod/järnvärdet. 
Annars är det bara att vänta. 

Jag bestämmer mig för att stänga av ett tag. 
Operationen är avklarad. 
Nu ska jag leva som vanligt en månad. 
När de hör av sig med ett besked så får jag ta itu med det då. 
Förhoppningen och bästa tänkbara scenario är att de säger att
det ser bra ut, tumörerna är ”unga” och en ny kontroll var tredje 
månad i tre år är allt man behöver göra.  

Jag är nästan alltid frusen, men den där morgonen när jag skulle
iväg för operation kändes det ovanligt kyligt.
Sådär så det riktigt sved i kinderna.
Hade på mig min stora, tjocka vinterjacka.
Den var perfekt att krypa in i där jag satt i väntrummet.

 

Sköterskan, (samma som senast), kom och hämtade mig.
Samma sal, samma starka belysning, sladdar och apparater.
Narkospersonalen satte nål och gav direkt lugnande medicin.
Sen kändes allt mindre skrämmande.
Blodsockret kontrollerades. Läkaren kom in och pratade lite.
Fick bedövning i halsen och sedan var det dags att säga ”god natt”.  

”Gå nu INTE hem och googla”, sa läkaren när jag lämnade mottagningen.
Jag gjorde inte det. Jag läste ingenting om cancer.
Men visste ju redan lite.
Visste tillräckligt för att emellanåt bli rädd och orolig.

Dagarna går och det närmar sig operation. Tre dagar kvar nu.
Och i kväll gjorde jag det. Googlade. Läste. Om resultat och prognoser; 

Upptäcks cancern i tid och inte har spritt sig är överlevnaden 50 % efter 5 år.
Har den hunnit sprida sig är överlevnaden inte mer än några enstaka procent.

Är det här på riktigt?
Händer det här verkligen mig?
Fem år? Då är mina flickor 8 respektive 13 år...
Det går inte! Tyvärr, men jag måste säga bestämt NEJ här.
Jag måste finnas kvar längre än så. Mycket längre!

 
Rotar i medicinskåpet och trycker i mig en karta sömntabletter. 
Ibland måste man få en paus från verkligheten. 
I natt är ett sådant tillfälle. 
Jag tar tabletterna innan jag hinner börja tänka för mycket. 
Somnar snabbt och när jag vaknar är det ljust ute. 

Yngsta dottern kommer och kramas. 
Och allt känns lättare igen. Jag är inte bara en siffra i statistiken. 
Jag är en person med stark vilja, envishet och en förmåga att 
ta mig förbi alla de hinder och provningar som livet gett mig. 
Jag vet att jag kan göra det igen!  

(När det här inlägget publiceras sover jag gott på operationsbordet. 
Lovar att uppdaterar bloggen igen så fort jag orkar)! 

Jag är i Stockholm med jobbet. 
På ett opersonligt hotellrum, i en kall säng. 
Här ligger jag vaken och vill bara hem. 
Hem till min 3-åring och ha henne bredvid mig i sängen, 
sparkandes på mig hela natten. 
Ensamheten äter upp mig. Den tar över allt. 
Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom nattens alla timmar
innan det är dags för fruktost och jag åter får röra mig bland människor.
Glömma bort mina egna problem ett tag igen. 

Tusen tårar.
Denna gång inte för att jag vill dö eller tror att barnen skulle ha det
bättre utan mig. Utan tvärtom, för att jag vill leva och för att barnen
ska få ha kvar sin mamma. 

Vem ska någonsin kunna älska dom som jag gör? 
Jag är inte färdig med livet än. 
Jag har så mycket mer att göra och ge.  

Jag googlar inte. Jag läser inget alls om min diagnos.
Jag är fast besluten i tanken att det ska gå bra. 
Att tumörerna ska bort, sen är det klart! 
Inga fler behandlingar. Inget som spritt sig. 
Ingen lång återhämtning. 
Allt ska bli bra.
För att det bara måste bli det. 

Sen en kväll tittar jag på böcker på nån näthandel. 
Kanske någon ny bok till barnen till jul? 
Börjar läsa ett urdrag ur Kristian Gidlunds bok. 
Vill inte läsa, borde inte läsa. Men kan inte sluta. 

Läser om diffusa symptom. Om stress. 
Om andra som tycker det ska ”kollas upp”. 
Välbekant. 
Om blödningar. Magsår? 
Om en tumör i magsäcken. Som spritt sig. 
Om behandligar och mående. 
Och vi vet ju alla hur historien slutar. 

Helt plötsligt slår den där välbekanta ångesten till. 
Inser att jag inom ett par dagar ska till Stockholm med jobbet. 
Hur ska jag kunna hantera ensamheten på ett hotellrum?

Hur ska jag kunna fylla tiden med tankar som inte förgör mig? 
Det blir med ens svårt att förstå hur jag ska hantera livet.  

När jag vaknade efter narkosen var jag rätt snurrig.
Efter en stund kom läkaren in till mig och pratade.
Det där med cellerna tog ett tag att få svar på.
Biopsierna skulle skickas iväg för analys osv.

Sedan harklade han sig och såg plötsligt allvarlig ut.
Jag minns inte exakt vad eller hur han sade det, men han
började med att berätta att den kroniska magkatarr jag haft

sedan jag var 13 år (och även medcinerats för sedan dess),

var i högsta grad aktiv, på gränsen till magsår.
Vidare berättade han att det bråck jag har på övre magmunnen
var kraftigt inflammerat, med flera blödande sår...

Dubbel dos medicin ordinerades, även om jag förstod att det
var en ganska ”menlös” åtgärd på läkaren.
Men tills vidare var det i alla fall någon slags insats.

Man kan ju tycka att det är illa nog...

Den tråkigaste upptäckten var dock de sju tumörer man hittade
i magsäcken. Elaka tumörer som måste tas bort snarast möjligt.
Fick veta att polyper i magsäcken inte är helt ovanligt och att de
flesta är godartade och kan få vara kvar om de inte orsakar besvär.
Därför tittade man närmre/tog prov på min magsäck och konstaterade
att det här var sorten som måste bort omgående.

Jag ställde inga frågor.
Tänkte bara att han nog snart skulle komma på att han blandat ihop
min journal med patientens bredvid.
Det bev en konstig overklighetskänsla över situationen.

Det sista läkaren sa innan jag gick hem var;
”Gå nu inte hem och googla. Vi ringer om operationstid snart och
så tar vi det därifrån”.

Jag googlade inte. Kan lite sedan tidigare arbete.
Och förstår på ett ungefär vad det här innebär.
Men vet också att jag är envisare än alla sjukdomar i världen.  

Förra inlägget handlade om diabetes.
En sjukdom jag levt med sedan jag var 8 år. 
Och efter många år med diabetes riskerar man att drabbas av komplikationer.
En komplikation som kanske inte är jättekänd,men inte helt ovanlig är att cellerna
i magen blir slöa och inte riktigt orkar arbeta som de ska.
Matsmältningen tar då längre tid och kan ge besvär.

I mitt fall så fick jag problem med låga blodsockervärden som var väldigt
svåra att få upp. Tidigare räckte det med något sött att äta, så var jag okej
igen efter 10-15 minuter. Nu kunde det ta upp till två timmar innan kroppen
reagerade och förstod att jag ätit något.
Så efter många månader med dessa problem kontaktade jag min diabetesläkare.

Steg ett var ett test som innebar att jag fick fasta 12 timmar och sedan ta vanlig
smärtstillande medicin. Sedan togs blodprover var 15:e minut i fyra timmar,
för att se koncentrationen av medicinen i blodet och hur den togs upp.
Vekade inte vara något fel alls enligt denna undersökning. 

Steg två blev en gastroskopi.
(Undersökning genom munnen, ner i magen med kamera).
Den utfördes i slutet av oktober under narkos, eftersom man även ville ta biopsier. 
Ingen stor grej tyckte jag. Och själva undersökningen gick fint.

Resultatet var däremot mindre bra... 

 

Det här blir ett lite annorlunda inlägg.
Men hänger ihop med det jag ska skriva om senare.
Och att berätta lite om diabetes skadar inte.

Sommaren när jag var 8 år blev jag trött och törstig.
Efter ett blodprov konstaterades det att jag fått diabetes typ-1. 
Det är en autoimmun sjukdom, vilket innebär att den orsakats
av att kroppen angripit och förstört sig själv.
Orsaken till detta vet man inte riktigt.
Det kan bero på arv, miljö eller kanske en virusinfektion,
efter vilken återhämtningen har gått snett.

 

Till skillnad från vad många felaktigt tror,
så beror typ-1 diabetes inte på att man ätit onyttigt 
eller rört sig för lite. Man kan inte heller bli frisk 
eller bättre genom att ändra sin kost eller sina levnadsvanor. 
Detta är fördomar som typ-1 diabetiker får brottas med hela tiden. 

 

Sjukdomen drabbar oftast barn- och ungdomar.
Den är livslång och obotlig.
Kroppen har brutit ner de insulinbildande cellerna i bukspottskörteln.
Insulin är ett hormon som gör att sockret i maten vi äter kan tas upp
av kroppen och omvandlas till energi.
Utan något insulin lagras istället sockret i blodet
och blodsockervärdet stiger till livshotande nivåer.
Insulin måste därför tillföras kroppen genom dagliga injektioner.

Att lyckas ställa in rätt doser är en sann utmaning.
Varje dag får injektionerna kompletteras med blodsockermätningar
för att kontrollera så att nivån av socker i blodet varken blir för hög
eller för låg. Det händer ändå med jämna mellanrum och varje sådant
tillfälle kan vara livshotande.

Det är en sjukdom som är närvarande och kräver uppmärksamhet dygnet runt.
För den drabbade, för föräldrar och för alla andra runt omkring. 

 

(Diabetes typ-2, som är en annan form av diabetes är betydligt vanligare. Den beror på att de insulinproducerande cellerna blivit utslitna. Denna variant av diabetes kan till skillnad bero på till exempel övervikt och osund livsstil. (Men kan även ha flera andra orsaker). För en del med denna form av diabetes kan det räcka att ändra livsstil. Äta bättre och motionera mer. För andra krävs tabletter som kan stimulera insulinproduktionen. Och för ytterligare några krävs injektioner).

 

För nio år sedan bestämde vi oss för att skaffa en katt.
Vi tittade lite på annonser på Blocket.
Och så bara fanns hon där en dag. Min katt.
En gråspräcklig liten tjej, fyra månader gammal.
På en gård utanför Ängelholm.
Ville ingen ha henne skulle hon avlivas...

Vi körde dit redan nästa dag och hämtade hem henne.
Världens finaste lilla Ester.

Hon är en väldigt speciell katt.
Mån om sin familj, inte minst barnen.
Varenda dag under Lovas tid på förskolan i området
gick hon dit och tittade till henne.
Prick klockan 15 varje dag satt hon utanför grinden
och väntade på mig när det var dags att hämta.

Hon lyssnar på mig. Jag behöver bara ropa en gång.
Däremot lägger hon sig ogärna i mitt knä.
De få gånger hon värmt mina fötter eller lagt sig bredvid,
har varit när jag varit riktigt sjuk.
Då pratar vi på gränsen till ”dags att åka in till aktuten sjuk”.

Så när hon för cirka två månader sedan började stryka
sig runt mina ben och lägga sig nära i soffan så blev jag
nästa lite orolig. Skojade om att jag måste vara allvarligt sjuk,
att hon måste känna något på sig eftersom hon som plötsligt
börjat ge mig kärlek varenda dag...

...kanske borde jag ha tagit den känslan på allvar.
För det visade ju sig tyvärr att hon hade rätt.
Det fanns en anledning till hennes oro och omsorg. 

Min fantastiska Ester!

 

Det kanske är dags att återuppta bloggen igen. 
Den har fått vila i många år nu. Men har faktiskt fortfarande besökare! 
Blir lika förvånad varje gång jag loggar in (vilket är ytterst sällan),
och blir lika glad varje gång någon hör av sig.
Inte för att ni känner igen er, så klart.
Men för att ni tackar för att jag har valt att dela med mig av min historia.
För att det jag gått igenom får en mening. 

Nu händer det mycket i mitt liv igen. Tyvärr mindre bra saker. 
Att skriva har alltid varit mitt sätt att skapa ordning i kaoset. 
Få överblick. Sortera tankarna. 

Kommer nog göra som då jag först startade "Remiss",
det vill säga skriva precis när jag känner behovet av det.
Men läsa igenom, redigera och publicera först några dagar senare. 

 

Med kärlek! 
/ Jenny

För första gången på väldigt, väldigt länge befinner jag mig i ett tillstånd där ångestklumpen i magen inte går att mota bort, inte döva med någonting. Den tar upp all plats. Äta är otänkbart.
Samma tankar snurrar om och om igen. Vad är det för fel på mig? Och ”hjälp mig”.
Men jag har ingen aning om med vad jag vill ha hjälp. Eller hur.

Försöker tänka bakåt, sådär som jag fått lära mig att göra. Vad kan ha triggat? Skjutits undan, men tagit sig upp till ytan i form av sådana här känslor? Hände kanske något i veckan? Flera små ting?

Det är en liten tröst att jag inte är rädd för mig själv. För att jag skulle göra mig illa på något sätt. Det finns ingen längtan efter det. Noll. Jag vill varken straffa mig själv eller dö.

Jag känner mig så extremt ensam. Ändå är det sista jag vill att ha sällskap. Tror jag.
Och jag vet faktiskt att det finns många som tycker om mig, till och med älskar.
Hur skulle jag kunna säga något till dem?

Får för mig att jag ska titta på min gamla blogg, remiss. 

Jag sitter på tåget från Stockholm. 

Det har varit två intensiva jobbdagar. 

Ännu längtar jag så det gör ont efter att få komma hem!

Hem till mina båda flickor, de finaste i världen!

 

Jag har varit mamma i många år. Och jag har älskat Lova sen hon var ett streck på en sticka.

Men jag blev nog inte mamma på riktigt förrän Sigrid föddes. Då förstod jag.

Vad det innebär och hur mycket de behöver mig. 

 

Det är som att endorfinruset efter förlossningen inte tar slut denna gång. 

Sju månader och jag är fortfarande så galet förälskad i min bebis! Och på något

sätt har den förmågan att älska henne så mycket öppnat upp för att känna mer kärlek 

till andra också. 

 

"Jag är hög nu sen den dagen då du kom. Ja, jag är hög nu och kan inte somna om.

Jag har lärt mig något viktigt med tiden. 

Att bearbeta. Att våga känna det jag känner. 

Att sluta stänga av. 

Det finns alltid de som har det sämre, som har upplevt värre saker. 

Men det finns också de som har det bättre, som varit mer förskonade från sorg och smärta.

 

Och nu när jag börjat känna, är det svårt att inte göra det.

Det är både jobbigt och härligt...

Särskilt tydligt har det blivit nu, sedan yngsta dottern föddes. 

 

Jag är så lycklig över henne att det känns i hela kroppen.

Men jag är också så ledsen och orolig att det kan vara svårt att sova.

Jag sörjer att jag saknade förmågan att njuta lika mycket av hennes storasyster som bebis.

Och är både glad och lite ledsen över att jag inte kunde tillåta mig att fullt ut känna och främst att

uttrycka den rädsla, oro och skräck jag upplevde med henne ända från den dag graviditeten var ett faktum.

 

 

 

Det är månader sedan jag tittade in här på bloggen.
Helt otroligt att den fortfarande har besökare!!

Mitt liv flyter på. Ja, det är faktiskt riktigt bra!
Jag arbetar numera 75 % med något så viktigt och fantastiskt som (H)järnkolls kampanj
(www.hjarnkoll.se) samt med ett projekt att få in människor som varit långtidssjukskrivna
pga psykisk ohälsa i arbete på nytt.
(Tänk FK som föreslog stadigvarande sjukersättning efter att ha sett min sjukvårdsjournal...)

Och om en månad ska min dotter bli storasyster!

Tar en dag i taget, med förhoppning om att få fortsätta må såhär stabilt och bra.

 

Kramar Jenny

...måste nog inse att den här bloggen har gjort sitt för mig.
Den var min vän, min terapeut under lång tid.
Och så många fina människor jag fått kontakt med genom den!
Er hoppas jag fortsätta hålla kontakten med på annat håll :-)

Bloggen får finnas kvar - för jag ser ju att det fortfarande är en del
som tittar in och läser, trots min inaktivitet och frånvaro.
Kanske kan den ändå hjälpa någon, var sällskap i natten? Visa att man
aldrig är ensam och framför allt, inge hopp. Om att det blir bättre!

Jag mår bra idag.
Samtalsterapi varannan vecka och ett snällare sätt mot mig själv.
Jag duger och jag räcker till. Som jag är. Good enough!
Inga mediciner.
Familj, vänner, jobb. Och lyckan (ja, lyckan och förmånen)!! att ha fått
uppleva helvetet och kunna se vad himlen är värd! Uppskatta de små tingen.
Ta tillvara på de chanser livet ger. Sluta vara rädd.

Önskar er alla detsamma!

Kramar Jenny