Om jag skriver om min fasta rumpa - är jag frisk då? Eller sjukare än någonsin?! :-P

Tror jag lyckats komma igång med träningen "på riktigt" nu :-D
Slut med ursäker som att jag inte hinner eller kan!
Igår var en typisk dag när jag hade kunnat ursäkta mig med att jag
inte hade någon som kunde passa Lova...
Men jag tog med henne till gymmet. Gick hur bra som helst.

Medan jag svettades på crosstrainern och löpbandet sparkade hon boll
i pingisrummet samt dansade och sprang runt där.
Att det sen innebar att jag fick träna till "Smurfhits" är väl sånt man får
stå ut med ;-)

Tycker faktiskt att jag börjar känna lite resultat, lite mer fasthet i rumpa och lår!
Och så sover jag bättre! Kan vara en slump, men hoppas inte det. 

Var för övrigt hos Emmy idag. Tror nog man kan säga att jag är friskförklarad nu ;-)
För nu känns döden skrämmande och hemsk, inte som en befrielse som jag ser fram emot...

Det känns både jobbigt och härligt på samma gång, det där med att frukta döden!

Usch...

Sjuk, stressad, har dåligt samvete och febern gör att benen värker så jag inte vet vad jag ska göra!
Har mao haft bättre dagar.
Har i alla fall turen att bli omhändertagen här hemma. Fast det ökar det dåliga samvetet...

Kram alla och hoppas ni haft en bra helg!

Att DU är en idiot är inte MITT fel... (Eller Gott Nytt 2012) ;-)

För några veckor sedan, i mitten av december stod jag på vår parkering 
när tanken på att året närmade sig sitt slut dök upp.
Jag konstaterade nöjd att "vilket bra år 2011 har varit"!

Sen tänkte jag efter...
På våren, på dåliga besked från sjukhuset, på svek, på lögner, på sommaren,
på all ångest, på akuten, på operationen, på infektionerna och så konstaterade jag;
- 2011 har varit ett riktigt jävla skitår!

Fast ändå inte.

I somras slog en annan tanke mig. Bara sådär. När jag letade efter lägenhetsnyckeln i väskan.
"Vad lycklig jag är över att vara just JAG".
Det var en så överväldigande känsla just då och där. En sådan tacksamhet.
(Att vara jag och inte någon annan, i detta fallet någon specifik annan).




Såhär vitt och fint var det ute förra året...


2011 var i alla fall året då jag tvingades inse att alla människor inte är 
goda och vill alla andra (inkl. mig) väl. 
Ska väl vara glad att det tog mig 30 år att komma till den insikten. 

Jag förstod också äntligen att allt dåligt inte är mitt fel. 
Jag förtjänar inte att bli illa behandlad. 
Om någon gör mig illa kan det faktiskt vara den personen som är "den dåliga", 
inte JAG. Så jag behöver inte straffa mig för att ha varit otillräcklig.
Viktiga insikter för att må bra!

Nu ska jag snart in till stan och titta på fyverkerierna med Lova.
I min fina nyårsklänning...som numera är för stor,
(men det får fixas till med några säkerhetsnålar ;-)

Önskar er alla ett riktigt fint 2012!

Med kärlek / Jenny

 

Den 23 december 2011

Dan före dan...
Skriver en kort juhälsning här till er alla fina vänner!
Sen tar jag julledigt från allt vad Internet, mobil & tillgänglighet heter :-)
Lite stressad över att vara okontaktbar, men mest ska det bli SKÖNT!

Ska spela Rappakalja, Qube Svenska språket, M.I.G och TP.
Äta gott, dricka måttligt.
Mysa med Lova, träffa släkten och umgås med vänner.

Köpt en underbar nyårsklänning - spektakulär säger David...
Jag tolkar det som positivt ;-)
Nu ska jag bara se till att få använda den också!

GOD JUL ALLIHOPA - BLOGGVÄNNER, FB-VÄNNER OCH VÄNNER IRL!

KRAMAR JENNY



TACK - för att ni är ni och låter mig vara mig!

Så dålig på att skriva här på bloggen numera.
Dålig på att ens logga in och läsa eventuella kommentarer.
Har haft en bra höst. Mer än bra faktiskt.
När jag sett tillbaka på de senaste åren så kan jag se hur jag bara mått
bättre och bättre!

Förra vintern trodde jag att jag mådde bra, att livet var så bra det kunde bli.
Nu kan jag se att jag inte alls mådde så bra som jag ville tro.
Jag hade fortfarande tillfällen (även om de var få), då jag fick sån ångest att jag gick
ut mitt i natten och kunde gå omkring i timmar utan att ens känna kylan.

Jag betedde mig destruktivt på flera sätt. Jag tog på mig mer än vad jag orkade.
Jag strävade efter perfektion för att duga i andras ögon. Och dög aldrig åt mig själv.
Jag lyssnade inte på min känsla, på den där lilla rösten som sade att jag var fel ute.
Jag bara anpassade mig, ansträngde mig och trodde jag var lycklig utan att ens känna efter.

Så blev det nytt år. Och min energi var förbrukad. Jag var så trött!
Jag satt hos Emmy och beklagade mig över hur utmattad jag var.
Hur all glädje och kraft försvunnit.

Sen kom våren och sommaren. De värsta i mitt liv.
Först alla undersökningarna och sen beskedet om tumören.
Sen sveket som förändrade hela min världsbild och tron på godhet.
Löften som inte var värda någonting. Stöd som inte längre fanns. 
En vän som inte var en vän. Som krossade mig i bitar utan att se sig om.  
Som gjorde att jag vaknade varje morgon med sådan ångest att mitt enda
alternativ för att överleva var att konstant vara kodein/morfinpåverkad.
(Inget jag är stolt över och jag vet att jag var farligt ute ett tag).
Men som alltid är jag skicklig på att låtsas och intala omvärlden att allt är bra.

Det blev sensommar. Det blev bättre.
Men nästa händelse, som kan tyckas liten, fick världen att rasa.
Allt slutade fungera. Kunde varken äta, dricka eller sova.
Tillslut hamnade jag på akuten och inlagd på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning).
De ville att jag skulle ha hjärtövervakning.
Jag visste själv att det inte var något medicinsk fel på mitt hjärta.
Det hade bara varit väldigt snällt och naivt. Och fått ta för mycket svek under året.

Sen blev det dags för operation. Som gick bra. Varken cellgifter eller strålning. LÄTTNAD!!
Kom snabbt tillbaka till jobbet, med kolleger och arbetsuppgifter som jag verkligen älskar. LYCKA!!
Och jag har många, många fantastiska människor runt omkring mig som bryr sig om mig <3

Är nog en obotlig optimist som inte tycks besitta någon som helst tendens att bli bitter!
UNDERBART!!

Men senaste dagarna har jag börjat känna mig lite trött...och ledsen.
Antar att det var därför jag trillade in här och började skriva nu.
För att livet kändes jobbigt. 

Måste ge mig själv tid att landa. Ta reda på var jag står och vad jag vill. 
För MIN skull. Inte för någon annans. 
Lova är alltid prio ett. Men en olycklig förälder = ett olyckligt barn.

Och till mina fina vänner - Ni är GULD värda!!! TACK för att ni finns där för mig. 
För allt stöd jag fått under året, för alla stunder av skratt och lycka.
Ni är bäst <3

                              
                              
                Lycka är också att ha en alldeles egen prinsessa!

Den 31 oktober 2011 - Mångt & mycket

Pust!
Det är så mycket nu. Tyvärr mycket som stör också...
Mina operationsärr är infekterade, vilket innebär besök hos
kirurgen varannan dag! Jag har inte tid med det!!

Dessutom ser det inte så fint ut för tillfället.
Vill mest gråta när jag ser mig i spegeln.
Men de har lovat att det ska bli bra, transplanteras hud och sådär.
Vill inte, orkar inte och framför allt - hinner inte!

Jobbar mycket. För mycket. Och för splittrat.
Det känns inte bra. Får aldrig tillräckligt med tid för att kunna bli nöjd
med resultatet. Och för en alldeles för låg lön.
Men vill ju göra allt. Frilansjobbet också.

Och jag vet.
För ett år sedan skulle jag blivit överlycklig över att ens ha ett jobb och
en lön, om än en låg sådan.

Dessutom är det påfrestande att inte veta någonting om framtiden.
Den 31 december är det kanske slut och dags att hitta någon annanstans att vara.
Livet i ett nötskal för en ung journalist antar jag...

Helt fel för mig och min hälsa i vilket fall.

Nog klagat för idag!
Ska natta dottern och koka te. Frusen.
Höstkylan har smugit sig på ordentligt nu.

Kram på er alla <3
/ Jenny



Den 18 oktober 2011 - Framåt med tacksamhet!

Hej mina trogna läsare!
Är förvånad att statistiken knappt sjukit alls...
- trots att det var evigheter sedan jag uppdaterade bloggen!

I somras var jag väldigt trött på allt. Sviken, sårad och så ledsen att
det var svårt att hålla ihop. Att uthärda alla långa, ångestfyllda dagar. 

Men det blev lättare. Och ljusare. Livet kom tillbaka. Lyckan likaså. 

Brösttumören som jag tror jag nämnt blev bortopererad i slutet av sommaren. 
Ångesten över operationen, rädslan innan, var nog större än jag ville förstå eller
erkänna för mig själv. 

Nu har det gått några veckor. Jag har varit otroligt trött. Men såren läker. 
Och jag har fått beskedet att jag varken behöver cellgifter, strålning eller
ytterligare operation! *Sån lättnad*

Nu jobbar jag. Mycket! Och älskar det!
Njuter av varje dag jag får sitta på kontoret i Malmö och blicka ut över 
västra hamnens båtar och vatten. 

Och jag gör framsteg hela tiden. Varje dag. 
Jag inser saker om mig själv. Hur jag fungerar. Varför. 
Och jag är så otroligt tacksam!
För att jag är jag!

Och för att jag har er, för att ni har funnits med mig så länge. 
Stöttat och uppmuntrat mig. 
Hoppas ni vet att ert stöd, era kommentarer har betytt lika mycket för mig
som ni säger att det jag skrivit gjort för er!

Nu låter det här som ett avsked - det är det inte!
Även om jag inte kommer blogga lika ofta som förut. 
Men remiss ska få hänga med ett tag till. Och uppdateras - ibland iaf ;-)

Kramar till er alla <3

/ Jenny
 

Förlåt...för att jag inte skriver.

Förlåt!
Slut på ork.

Just nu är livet inget annat än dagar och nätter som jag
måste ta mig igenom. Försöka komma ut på andra sidan.

Kanske ska tillägga att jag inte mår dåligt av min sjukdom,
utan av annat som hänt i livet.

Allting känns som en kamp. Bara att äta är svårt.
Tillslut fick det mig inlagd på intensiven.

Behöver tid att samla ihop alla skärvor av mig själv.
Tid att tänka och känna efter.

Men jag kommer tillbaka.
Det gör jag alltid!



Borde nog sova nu.

I would like to visit you for a while.
Get away and out of this city.
Maybe I shouldn't have called but someone had to be the first to break
We can go sit on your back porch. Relax.
Talk about anything. It don't matter
I'll be courageous if you can pretend that you've forgiven me

I know I let you down, again and again.
I know I never really treated you right.
I've paid the price, I'm still paying for it every day

So maybe I shouldn't have called.
Was it too soon to tell?
Oh, what the hell, it doesn't really matter.
How do you redefine something that never really had a name?


(Savage Garden)

Förvänta dig det bästa!

Jag är dålig på att skriva nu...
Ska berätta om semestern sen!
Fast nu ska jag bara skriva lite kort, så ni vet att jag inte
har glömt bort er mina högt uppskattade läsare!

Jobbar mycket med mig själv nu. På ett plan som stärker.
Funderar över vad jag vill med livet.
Vilka människor jag vill ha omkring mig.
Vad som får mig att må bra.
Hur mina tankar påverkar och styr mina känslor.
Vad jag själv kan göra för att må och känna annorlunda.

Dagens tänkvärdhet för mig och kanske er med!

Sträck på dig när du vaknar. Le för dig själv. 
Tänk att det kommer bli, och förvänta dig en underbar dag!

Den 16 juli 2011 – Semester :-)

I kväll har jag bokat hotell!
Ska bli så härligt att komma iväg hemifrån ett tag.

 

Vi börjar med att åka till Cypern på måndag och stanna

där i en vecka. Sola, bada och bara ta det lugnt.
Sen åker vi vidare till Italien för fem dagar i Rom.

Åh, vad jag längtar efter att bara sitta och äta frukost

på en uteservering en hel förmiddag.
Bada och ligga i solen på en klippa nånstans.
Gå runt och upptäcka alla små gator och vackra byggnader.

 

Fota en massa, skriva lite kanske.

Men framför allt njuta av stunden – varenda sekund!


Den 14 juli 2011 – Hysteriskt!

Oj, jag bara måste berätta vad som hände idag!
För jag tycker det är både lite skrämmande och kul :-)

Har hört så många berätta om det här med graviditeshormoner.
Hur humöret svänger från skratt till gråt...
(Nej, jag är inte gravid).

Jag upplevde aldrig något sådant med Lova. Det närmsta jag har

kommit sådana känslosvägningar är när jag började med Lithionit.

Då kunde jag gråta över ingenting!
Minns ett tillfälle när jag var inne i en leksaksbutik här i Lund.  

Så såg jag en kylskåpsmagnet med texten ”Farmödrar är speciella,

särskilt min”. Och började storgråta för att det var så fint! :-D
(Nu ler jag mest åt minnet och Lova fick köpa magneten till sin farmor).

 

Men åter till idag. Jag satt på kontoret på jobbet. Skulle strax gå hem.

Öppnade ett mail, om jobb fast som frilans. Inget konstigt alls.

Men känner hur jag nästan börjar gråta. Skyndar mig att packa

ihop, säger knappt hejdå till kollegorna och halvspringer ut till bilen.

 

Väl där sitter jag och bara stilla en stund. Samlar mig och kör hemåt.

Sen kommer en lugn låt på radion och jag börjar storgråta. Sådär så

tårarna bara sprutar. Och jag vet inte ens varför!

När jag tänker på det, att jag inte vet varför börjar jag skratta hysteriskt

istället. Tillslut vet jag inte om jag gråter eller skrattar och tårarna bara

rinner! Men känslan som kvarstår när jag skrattat klart är skön!
Och jag ler när jag tänker på det.
Galet underbart med känslor ibland!


Den 10 juli 2011 – En natt efter femtio sådär...

Tänker ”vad fan är det för fel på mig”?
Kan jag inte bara vara som alla andra?
Fungera som alla andra, vara ”normal”?

Sen tänker jag efter. Och tror faktiskt jag tycker att mitt sätt, min reaktion,

mina känslor är ganska sunda.

Kanske mer ”normala” än andras, än de jag jämför med.

 

Det jag tänker på är det här med relationer och känslor.
Att kunna följa med någon hem för en natt.

Att inte känna något djupare, utan bara vara.

Jag kan inte det. Det fungerar inte för mig.

 

För mig tar det tid. Att bygga upp en känsla. En vänskap.
Ett förtroende. En trygghet.

Först då kan jag bli tillräckligt attraherad av en person för

att vilja följa med hem.

Ovanligt? Ja, kanske det.
I alla fall om man ska tro på vad andra säger.
Men jag tycker nog faktiskt, när jag tänker efter,

att det är ganska sunt. Och helt okej!


Den 1 juli 2011 – Hjälp, vad händer?!

Jag är en människa med superkoll.
Åtminstone har jag alltid varit det förr genom åren.

Jag organiserar, planerar, gör listor och skulle aldrig glömma

bort en födelsedag eller ens namnsdag!

Igår tittade jag i min kalender. Försäkringskassan klockn 09.
Bra tänkte jag. Då kan jag lämna Lova på dagis på vägen dit.
Och sen hem och äta frukost och sen gå ut med min syster som

är hos oss på besök.

Idag klockan 11 ringer telefonen.
Varför dök jag aldrig upp på mötet?
Mötet??? Vad??
NEJ, JAG MISSADE MÖTET!!!
Glömde helt bort det. Hur lyckades jag med det?!
Pinsamt!

Börjar bli riktigt orolig för mitt minne...
Måste nog börja skriva listor och sätta lite överallt i längeheten.


Den 29 juni 2011 – Ner och så upp igen!

Alla som har varit med om hastigt svängande sinnestämmning

vet hur otroligt påfrestande och utmattande det kan vara!
I natt kunde jag inte sova, så jag började läsa en bok.

Jag hann nog läsa två meningar innan jag började gråta,

(inte pga boken utan allt annat i livet som bara kändes så tungt). 

Grät i över en timma innan jag tillslut somnade runt 03.
Sov oroligt och drömde jättekonstigt om att jag skulle försöka

styra mina tankar för att förändra världen.

Vaknade 05 av att Lova ropade...
Somnade om runt 06, upp en timma senare.

 

Och jag såg fruktansvärd ut!
Sådär som man kan se ut om man inte sovit och dessutom

gråtit en massa = svullen, pluffsig, röda ögon och svart under.

Rufsigt hår med säkert både tårar och snor i...

Övervägde allvarligt att ringa jobbet och sjukanmäla mig.
Och ringa dagis och säga att Lova var sjuk – jag kan ju inte

visa mig för personalen i det skicket! De skulle ju tro att jag
var missbrukare, minst!

 

Men med kallt vatten, varmt te och smink så ser jag tillslut mänsklig

ut. Lämnar på dagis. Kör in och jobbar.

Nu i kväll tänkte jag på morgonen och synen som mötte mig i

spegeln. Och känner hur jag inte kan låta bli att le. Snart skrattar
jag för mig själv där jag står i köket.  

Ja, jag tycker det är lite komiskt.
Och ja, jag är medveten om att jag är rätt knäpp :-p


Den 28 juni 2011 – Och så iväg igen...

David har varit hemma från Tanzania i knappt två veckor.
Och idag bar det iväg till Indien istället.

Lova var lite upprörd innan han åkte, men nu verkar hon ta

det hela med ro.

För någon vecka sedan fick hon en cykel. En riktig.
En liten sak med stödhjul. Jättefin och Lova har varit så

stolt över den. Vill gärna cykla både till och från dagis som

ligger på andra sidan gatan, 10 meter hemifrån...

Idag tänkte jag hon skulle få cykla upp till stan. Trodde det skulle

gå fortare än att gå. Men oj, vad jag misstog mig!

Hon cyklade långsamt, långsamt och vid minsta lutning/gupp etc.

så skulle cykeln ledas...
Jag försökte att inte bli alltför irriterad och tillslut kom vi

ändå upp till stan (posten).

Men sen hände något! Tror Lova insåg att det inte var så farligt utan

faktiskt ganska kul med lite fart och på vägen hem fick jag småspringa

efter henne.

 

Nu är hon duschad och nattad och sover förhoppningsvis gott.
Gärna hela natten :-)


Den 26 juni 2011 – Nu måste jag berätta!

Ja, som ni ser på rubriken var det något jag tänkt berätta...
Problemet är bara att när jag skrev rubriken, så tänkte jag skriva

själva texten sen (nu), och nu har jag såklart glömt vad det

var jag skulle berätta... SUCK!

 

Jag tror det handlade om det här med självkänsla.
Att jag har börjat läsa böcker om det och försöka mig på

att aktivt arbeta med mina tankar och känslor genom övningar.

 

Jag har påbörjat liknande saker många gånger, men aldrig varit

särskilt motiverad. Läst några sidor, kanske ett kapitel eller två i

någon självhjälpsbok. Gjort nån övning lite halvhjärtat.

Men nu har jag bestämt mig för att verkligen försöka!
Och jag har läst en hel bok. Inne på bok nummer två.

 

Och så har jag börjat skriva en ”Bra-tack-bok” varje kväll.
Tre saker/goda egenskaper hos mig själv som jag visat

under dagen (Tex. Lekt med Lova = engagerad förälder).
Och så tre saker som jag är tacksam över. (Tex. att jag hade

en så härlig dag på jobbet med mycket skratt).

 

Vet inte om det kommer påverka mig på sikt, men det känns

som ett bra sätt att bli mer uppmärksam på det positiva i livet.

Och jag tycker faktsikt det känns lättare att koppla bort negativa

tankar när de dyker upp när jag funderar över de bra sakerna jag

skrev kvällen innan!


Den 24 juni 2011 - Midsommarafton

Hade tänkt köra till Österlen och hälsa på en vän följt av

traditionellt midsommarfirande med dans och fika.
Hade förberett kaffe, saft, kakor, jordgubbar, melon och

lite annat smått och gott.

Men så blev Lova sjuk...(vaknade med feber).

Så det blev en midsommarafton hemma istället.
Vi fikade på vardagsrumsmattan, jag, David och Lova.
Och hade det faktiskt riktigt mysigt trots att det blev lite

annorlunda än vi tänkt oss <3


Den 22 juni 2011 – Dr Anders och intervjun

Dagen började med ett besök hos Dr Anders. Världens bästa!
Han ska gå i pension om ett år och jag har redan ångest pga det.

Hos honom är jag inte bara ett personnummer, en patient i mängden.
Där är jag en unik person, mig själv och framför allt viktig på riktigt!

 

Vi pratade om mediciner och om sommaren.
Jag ska fortsätta med Lamotrigin och Zoloft tills vidare.
Ta Stesolid och Zopiklon vid behov.

Fast de senare ger ändå ingen effekt, så tar dem sällan.

Sen åkte jag in till jobbet.
Känns så bra att kunna skriva det - att jag har ett jobb.
Ett riktigt jobb, ingen rehab eller praktik längre!

 

Gjorde en intervju med Region Skånes Hälso- och sjukvårdsminister

och en funktionshindrad kille som hon är mentor åt.
Det var så otroligt inspirerande! Hade kunnat prata med dem hur länge

som helst, (om inte min parkeringstid gått ut).

 

Blev så glad och fick sån positiv energi av deras berättelser och hur de

utvecklats tillsammans och lärt sig av varann.

Sånt måste det verkligen bli mer av! Mentorskap där vi lär av

varandras olikheter och tar tillvara på all slags kompetens.

Ska bli så kul att skriva ihop den texten nu av mina fjorton sidor

med slarviga anteckningar... Jag menar det verkligen =)

Kanske inte just att tyda mina egna kråkfötter, men att få skapa en

text och försöka förmedla känslan de gav under intervjun.

Jag ÄLSKAR mitt jobb!!


Den 20 juni 2011 – Förkyld – igen!

Vaknade med feber och halsont. Blä!

Jag hatar att vara förkyld. Förvandlas omedelbart till ett

gnälligt litet barn när bacillerna invaderar min kropp.

 

Idag mår jag dessutom illa av nån anledning.
Och så har jag helt galen pms! Inga humörsvängningar, men

fysiska symptom. Brukar ha det, fast i liten skala.

Men de senaste två gångerna har jag gått upp flera kilo,

magen svullnar och jag får så ont i brösten att jag knappt kan

klä av och på mig. Jag är så öm!

Och det varar från ägglossning till mens, dvs två hela veckor!

 

Så jag har tyckt lite synd om mig själv idag.

Massor av vitaminer, nässpray, astmamediciner, varmt te,

örtdryck, glass och så kröp jag ner i sängen igen.
Och låg där hela dagen.

Men imorgon ska jag må bättre, så det så ;-)


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0