Katten och känslan

För nio år sedan bestämde vi oss för att skaffa en katt.
Vi tittade lite på annonser på Blocket.
Och så bara fanns hon där en dag. Min katt.
En gråspräcklig liten tjej, fyra månader gammal.
På en gård utanför Ängelholm.
Ville ingen ha henne skulle hon avlivas...

Vi körde dit redan nästa dag och hämtade hem henne.
Världens finaste lilla Ester.

Hon är en väldigt speciell katt.
Mån om sin familj, inte minst barnen.
Varenda dag under Lovas tid på förskolan i området
gick hon dit och tittade till henne.
Prick klockan 15 varje dag satt hon utanför grinden
och väntade på mig när det var dags att hämta.

Hon lyssnar på mig. Jag behöver bara ropa en gång.
Däremot lägger hon sig ogärna i mitt knä.
De få gånger hon värmt mina fötter eller lagt sig bredvid,
har varit när jag varit riktigt sjuk.
Då pratar vi på gränsen till ”dags att åka in till aktuten sjuk”.

Så när hon för cirka två månader sedan började stryka
sig runt mina ben och lägga sig nära i soffan så blev jag
nästa lite orolig. Skojade om att jag måste vara allvarligt sjuk,
att hon måste känna något på sig eftersom hon som plötsligt
börjat ge mig kärlek varenda dag...

...kanske borde jag ha tagit den känslan på allvar.
För det visade ju sig tyvärr att hon hade rätt.
Det fanns en anledning till hennes oro och omsorg. 

Min fantastiska Ester!

 

 Nyinflyttad liten katt hos oss för nio år sedan.
 
 
 

Tillbaka och redo för en ny kamp!

Det kanske är dags att återuppta bloggen igen. 
Den har fått vila i många år nu. Men har faktiskt fortfarande besökare! 
Blir lika förvånad varje gång jag loggar in (vilket är ytterst sällan),
och blir lika glad varje gång någon hör av sig.
Inte för att ni känner igen er, så klart.
Men för att ni tackar för att jag har valt att dela med mig av min historia.
För att det jag gått igenom får en mening. 

Nu händer det mycket i mitt liv igen. Tyvärr mindre bra saker. 
Att skriva har alltid varit mitt sätt att skapa ordning i kaoset. 
Få överblick. Sortera tankarna. 

Kommer nog göra som då jag först startade "Remiss",
det vill säga skriva precis när jag känner behovet av det.
Men läsa igenom, redigera och publicera först några dagar senare. 

 
Med kärlek! 
/ Jenny

#otillräcklig #otacksam #ledsen #ångest

För första gången på väldigt, väldigt länge befinner jag mig i ett tillstånd där ångestklumpen i magen inte går att mota bort, inte döva med någonting. Den tar upp all plats. Äta är otänkbart.
Samma tankar snurrar om och om igen. Vad är det för fel på mig? Och ”hjälp mig”.
Men jag har ingen aning om med vad jag vill ha hjälp. Eller hur.

Försöker tänka bakåt, sådär som jag fått lära mig att göra. Vad kan ha triggat? Skjutits undan, men tagit sig upp till ytan i form av sådana här känslor? Hände kanske något i veckan? Flera små ting?

Det är en liten tröst att jag inte är rädd för mig själv. För att jag skulle göra mig illa på något sätt. Det finns ingen längtan efter det. Noll. Jag vill varken straffa mig själv eller dö.

Jag känner mig så extremt ensam. Ändå är det sista jag vill att ha sällskap. Tror jag.
Och jag vet faktiskt att det finns många som tycker om mig, till och med älskar.
Hur skulle jag kunna säga något till dem?

En tillbakablick...

Får för mig att jag ska titta på min gamla blogg, remiss. 
Tänker särskilt på en period i livet (hösten/vintern 10/11), då jag verkligen 
trodde jag var lycklig och mådde bra. 
Vill minnas det så i alla fall. Som att jag till största del mådde bra. 
 
Så bläddrar jag, läser och minns... Hur det var. Hur det kändes. På riktigt. 
Allt det där jag aldrig sa. Till någon. 
 
Läser om en sönderskuren handled. Om ångest och smärta. 
Om att vara ensam fast man inte är det. Känna sig ensam. 
 
På en självmordsklinik i Schweiz finns min journal. 
På ett bankkonto i Sverige finns 80 000 kronor ämnade för det ändamålet. 
Ingen visste. Tror inte ens någon anade. 
 
Jag skriver på bloggen om en önskan att slippa vakna nästa dag. 
Sen gör jag ett tillägg och ber folk sponsra min insamling till hemlösa i Malmö/Lund. 
Om jobb på Lokaltidningen.
Aktiv, med massor av projekt på gång, vaken hela nätterna. 
 
Det gör ont att läsa. 
Det gör ont att känna att ingen reagerade.
Fast det gjorde de nog... Men jag tror inte att jag var mottaglig för den sortens omsorg
och uppmärksamhet i det läget. 
 
Jag är så tacksam för att jag inte är där idag. 
Jag är tacksam för att jag lever och fruktar döden. 
Och bankkontot med pengarna ska få byta namn till "Brasilien 2014".
 
 

Tacksam.

Jag sitter på tåget från Stockholm. 
Det har varit två intensiva jobbdagar. 
Ännu längtar jag så det gör ont efter att få komma hem!
Hem till mina båda flickor, de finaste i världen!
 
Jag har varit mamma i många år. Och jag har älskat Lova sen hon var ett streck på en sticka.
Men jag blev nog inte mamma på riktigt förrän Sigrid föddes. Då förstod jag.
Vad det innebär och hur mycket de behöver mig. 
 
Det är som att endorfinruset efter förlossningen inte tar slut denna gång. 
Sju månader och jag är fortfarande så galet förälskad i min bebis! Och på något
sätt har den förmågan att älska henne så mycket öppnat upp för att känna mer kärlek 
till andra också. 
 
"Jag är hög nu sen den dagen då du kom. Ja, jag är hög nu och kan inte somna om.
Och jag undrar om jag någonsin ska nyktra till nån gång"?
 
Jag har det senaste året ofta fått höra att jag verkar så  lycklig. 
Brukade svara att jag mår bättre än på många år. Nu svara jag att jag mår bättre än någonsin. 
 
Träffade en gammal klasskamrat i hotellbaren igår.
Insåg att det är lätt att missa hur man kan påverka och såra andra utan att ens förstå det
eller reflektera så mycket över det. 
Jag har begått en hel del misstag i mitt liv. Och jag har fått betala dyrt för dem.
Ibland direkt, ibland långt senare. 
Jag tror det är för att livet vill upprätthålla min balans. 
 
Nu skiner solen på mig. 
Både utifrån och inuti.

Viktiga lärdomar

Jag har lärt mig något viktigt med tiden. 
Att bearbeta. Att våga känna det jag känner. 
Att sluta stänga av. 
Det finns alltid de som har det sämre, som har upplevt värre saker. 
Men det finns också de som har det bättre, som varit mer förskonade från sorg och smärta.
 
Och nu när jag börjat känna, är det svårt att inte göra det.
Det är både jobbigt och härligt...
Särskilt tydligt har det blivit nu, sedan Sigrid föddes. 
 
Jag är så lycklig över henne att det känns i hela kroppen.
Men jag är också så ledsen och orolig att det kan vara svårt att sova.
Jag sörjer att jag saknade förmågan att njuta lika mycket av Lova som bebis.
Och är både glad och lite ledsen över att jag inte kunde tillåta mig att fullt ut känna och främst att
uttrycka den rädsla, oro och skräck jag upplevde med henne ända från den dag graviditeten var ett faktum.
 
 
 

Min bebis!

Jag har fått en dotter till. Tre månader är hon nu.
Det var inte helt utan komplikationer.
Jag är fortfarande orolig och rädd ibland.
Men jag njuter så mycket det går.

Hon är underbar.
Hon är min revansch på livet efter allt som togs ifrån mig förra gången!

På tillfälligt besök

Det är månader sedan jag tittade in här på bloggen.
Helt otroligt att den fortfarande har besökare!!

Mitt liv flyter på. Ja, det är faktiskt riktigt bra!
Jag arbetar numera 75 % med något så viktigt och fantastiskt som (H)järnkolls kampanj
(www.hjarnkoll.se) samt med ett projekt att få in människor som varit långtidssjukskrivna
pga psykisk ohälsa i arbete på nytt.
(Tänk FK som föreslog stadigvarande sjukersättning efter att ha sett min sjukvårdsjournal...)

Och om en månad ska min dotter bli storasyster!
Tar en dag i taget, med förhoppning om att få fortsätta må såhär stabilt och bra.
 
Kramar Jenny

Dags att ta farväl...

...måste nog inse att den här bloggen har gjort sitt för mig.
Den var min vän, min terapeut under lång tid.
Och så många fina människor jag fått kontakt med genom den!
Er hoppas jag fortsätta hålla kontakten med på annat håll :-)

Bloggen får finnas kvar - för jag ser ju att det fortfarande är en del
som tittar in och läser, trots min inaktivitet och frånvaro.
Kanske kan den ändå hjälpa någon, var sällskap i natten? Visa att man
aldrig är ensam och framför allt, inge hopp. Om att det blir bättre!

Jag mår bra idag.
Samtalsterapi varannan vecka och ett snällare sätt mot mig själv.
Jag duger och jag räcker till. Som jag är. Good enough!
Inga mediciner.
Familj, vänner, jobb. Och lyckan (ja, lyckan och förmånen)!! att ha fått
uppleva helvetet och kunna se vad himlen är värd! Uppskatta de små tingen.
Ta tillvara på de chanser livet ger. Sluta vara rädd.

Önskar er alla detsamma!

Kramar Jenny

Välgörenhet?

Är så trött just nu.
Och det känns så kämpigt med jobbet...
Jag gillar det verkligen, men det är så splittrat.
Och jag kan inte helt komma undan känslan av att
vara ett "välgörenhetsprojekt".
(Även om alla säger att det bara är jag som tänker så).

Åh, vill bara sova en vecka och samla kraft och energi.
Är det min trogna vän vårsvackan som är här?

Om jag skriver om min fasta rumpa - är jag frisk då? Eller sjukare än någonsin?! :-P

Tror jag lyckats komma igång med träningen "på riktigt" nu :-D
Slut med ursäker som att jag inte hinner eller kan!
Igår var en typisk dag när jag hade kunnat ursäkta mig med att jag
inte hade någon som kunde passa Lova...
Men jag tog med henne till gymmet. Gick hur bra som helst.

Medan jag svettades på crosstrainern och löpbandet sparkade hon boll
i pingisrummet samt dansade och sprang runt där.
Att det sen innebar att jag fick träna till "Smurfhits" är väl sånt man får
stå ut med ;-)

Tycker faktiskt att jag börjar känna lite resultat, lite mer fasthet i rumpa och lår!
Och så sover jag bättre! Kan vara en slump, men hoppas inte det. 

Var för övrigt hos Emmy idag. Tror nog man kan säga att jag är friskförklarad nu ;-)
För nu känns döden skrämmande och hemsk, inte som en befrielse som jag ser fram emot...

Det känns både jobbigt och härligt på samma gång, det där med att frukta döden!

Usch...

Sjuk, stressad, har dåligt samvete och febern gör att benen värker så jag inte vet vad jag ska göra!
Har mao haft bättre dagar.
Har i alla fall turen att bli omhändertagen här hemma. Fast det ökar det dåliga samvetet...

Kram alla och hoppas ni haft en bra helg!

Att DU är en idiot är inte MITT fel... (Eller Gott Nytt 2012) ;-)

För några veckor sedan, i mitten av december stod jag på vår parkering 
när tanken på att året närmade sig sitt slut dök upp.
Jag konstaterade nöjd att "vilket bra år 2011 har varit"!

Sen tänkte jag efter...
På våren, på dåliga besked från sjukhuset, på svek, på lögner, på sommaren,
på all ångest, på akuten, på operationen, på infektionerna och så konstaterade jag;
- 2011 har varit ett riktigt jävla skitår!

Fast ändå inte.

I somras slog en annan tanke mig. Bara sådär. När jag letade efter lägenhetsnyckeln i väskan.
"Vad lycklig jag är över att vara just JAG".
Det var en så överväldigande känsla just då och där. En sådan tacksamhet.
(Att vara jag och inte någon annan, i detta fallet någon specifik annan).




Såhär vitt och fint var det ute förra året...


2011 var i alla fall året då jag tvingades inse att alla människor inte är 
goda och vill alla andra (inkl. mig) väl. 
Ska väl vara glad att det tog mig 30 år att komma till den insikten. 

Jag förstod också äntligen att allt dåligt inte är mitt fel. 
Jag förtjänar inte att bli illa behandlad. 
Om någon gör mig illa kan det faktiskt vara den personen som är "den dåliga", 
inte JAG. Så jag behöver inte straffa mig för att ha varit otillräcklig.
Viktiga insikter för att må bra!

Nu ska jag snart in till stan och titta på fyverkerierna med Lova.
I min fina nyårsklänning...som numera är för stor,
(men det får fixas till med några säkerhetsnålar ;-)

Önskar er alla ett riktigt fint 2012!

Med kärlek / Jenny

 

Den 23 december 2011

Dan före dan...
Skriver en kort juhälsning här till er alla fina vänner!
Sen tar jag julledigt från allt vad Internet, mobil & tillgänglighet heter :-)
Lite stressad över att vara okontaktbar, men mest ska det bli SKÖNT!

Ska spela Rappakalja, Qube Svenska språket, M.I.G och TP.
Äta gott, dricka måttligt.
Mysa med Lova, träffa släkten och umgås med vänner.

Köpt en underbar nyårsklänning - spektakulär säger David...
Jag tolkar det som positivt ;-)
Nu ska jag bara se till att få använda den också!

GOD JUL ALLIHOPA - BLOGGVÄNNER, FB-VÄNNER OCH VÄNNER IRL!

KRAMAR JENNY



TACK - för att ni är ni och låter mig vara mig!

Så dålig på att skriva här på bloggen numera.
Dålig på att ens logga in och läsa eventuella kommentarer.
Har haft en bra höst. Mer än bra faktiskt.
När jag sett tillbaka på de senaste åren så kan jag se hur jag bara mått
bättre och bättre!

Förra vintern trodde jag att jag mådde bra, att livet var så bra det kunde bli.
Nu kan jag se att jag inte alls mådde så bra som jag ville tro.
Jag hade fortfarande tillfällen (även om de var få), då jag fick sån ångest att jag gick
ut mitt i natten och kunde gå omkring i timmar utan att ens känna kylan.

Jag betedde mig destruktivt på flera sätt. Jag tog på mig mer än vad jag orkade.
Jag strävade efter perfektion för att duga i andras ögon. Och dög aldrig åt mig själv.
Jag lyssnade inte på min känsla, på den där lilla rösten som sade att jag var fel ute.
Jag bara anpassade mig, ansträngde mig och trodde jag var lycklig utan att ens känna efter.

Så blev det nytt år. Och min energi var förbrukad. Jag var så trött!
Jag satt hos Emmy och beklagade mig över hur utmattad jag var.
Hur all glädje och kraft försvunnit.

Sen kom våren och sommaren. De värsta i mitt liv.
Först alla undersökningarna och sen beskedet om tumören.
Sen sveket som förändrade hela min världsbild och tron på godhet.
Löften som inte var värda någonting. Stöd som inte längre fanns. 
En vän som inte var en vän. Som krossade mig i bitar utan att se sig om.  
Som gjorde att jag vaknade varje morgon med sådan ångest att mitt enda
alternativ för att överleva var att konstant vara kodein/morfinpåverkad.
(Inget jag är stolt över och jag vet att jag var farligt ute ett tag).
Men som alltid är jag skicklig på att låtsas och intala omvärlden att allt är bra.

Det blev sensommar. Det blev bättre.
Men nästa händelse, som kan tyckas liten, fick världen att rasa.
Allt slutade fungera. Kunde varken äta, dricka eller sova.
Tillslut hamnade jag på akuten och inlagd på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning).
De ville att jag skulle ha hjärtövervakning.
Jag visste själv att det inte var något medicinsk fel på mitt hjärta.
Det hade bara varit väldigt snällt och naivt. Och fått ta för mycket svek under året.

Sen blev det dags för operation. Som gick bra. Varken cellgifter eller strålning. LÄTTNAD!!
Kom snabbt tillbaka till jobbet, med kolleger och arbetsuppgifter som jag verkligen älskar. LYCKA!!
Och jag har många, många fantastiska människor runt omkring mig som bryr sig om mig <3

Är nog en obotlig optimist som inte tycks besitta någon som helst tendens att bli bitter!
UNDERBART!!

Men senaste dagarna har jag börjat känna mig lite trött...och ledsen.
Antar att det var därför jag trillade in här och började skriva nu.
För att livet kändes jobbigt. 

Måste ge mig själv tid att landa. Ta reda på var jag står och vad jag vill. 
För MIN skull. Inte för någon annans. 
Lova är alltid prio ett. Men en olycklig förälder = ett olyckligt barn.

Och till mina fina vänner - Ni är GULD värda!!! TACK för att ni finns där för mig. 
För allt stöd jag fått under året, för alla stunder av skratt och lycka.
Ni är bäst <3

                              
                              
                Lycka är också att ha en alldeles egen prinsessa!

Den 31 oktober 2011 - Mångt & mycket

Pust!
Det är så mycket nu. Tyvärr mycket som stör också...
Mina operationsärr är infekterade, vilket innebär besök hos
kirurgen varannan dag! Jag har inte tid med det!!

Dessutom ser det inte så fint ut för tillfället.
Vill mest gråta när jag ser mig i spegeln.
Men de har lovat att det ska bli bra, transplanteras hud och sådär.
Vill inte, orkar inte och framför allt - hinner inte!

Jobbar mycket. För mycket. Och för splittrat.
Det känns inte bra. Får aldrig tillräckligt med tid för att kunna bli nöjd
med resultatet. Och för en alldeles för låg lön.
Men vill ju göra allt. Frilansjobbet också.

Och jag vet.
För ett år sedan skulle jag blivit överlycklig över att ens ha ett jobb och
en lön, om än en låg sådan.

Dessutom är det påfrestande att inte veta någonting om framtiden.
Den 31 december är det kanske slut och dags att hitta någon annanstans att vara.
Livet i ett nötskal för en ung journalist antar jag...

Helt fel för mig och min hälsa i vilket fall.

Nog klagat för idag!
Ska natta dottern och koka te. Frusen.
Höstkylan har smugit sig på ordentligt nu.

Kram på er alla <3
/ Jenny



Den 18 oktober 2011 - Framåt med tacksamhet!

Hej mina trogna läsare!
Är förvånad att statistiken knappt sjukit alls...
- trots att det var evigheter sedan jag uppdaterade bloggen!

I somras var jag väldigt trött på allt. Sviken, sårad och så ledsen att
det var svårt att hålla ihop. Att uthärda alla långa, ångestfyllda dagar. 

Men det blev lättare. Och ljusare. Livet kom tillbaka. Lyckan likaså. 

Brösttumören som jag tror jag nämnt blev bortopererad i slutet av sommaren. 
Ångesten över operationen, rädslan innan, var nog större än jag ville förstå eller
erkänna för mig själv. 

Nu har det gått några veckor. Jag har varit otroligt trött. Men såren läker. 
Och jag har fått beskedet att jag varken behöver cellgifter, strålning eller
ytterligare operation! *Sån lättnad*

Nu jobbar jag. Mycket! Och älskar det!
Njuter av varje dag jag får sitta på kontoret i Malmö och blicka ut över 
västra hamnens båtar och vatten. 

Och jag gör framsteg hela tiden. Varje dag. 
Jag inser saker om mig själv. Hur jag fungerar. Varför. 
Och jag är så otroligt tacksam!
För att jag är jag!

Och för att jag har er, för att ni har funnits med mig så länge. 
Stöttat och uppmuntrat mig. 
Hoppas ni vet att ert stöd, era kommentarer har betytt lika mycket för mig
som ni säger att det jag skrivit gjort för er!

Nu låter det här som ett avsked - det är det inte!
Även om jag inte kommer blogga lika ofta som förut. 
Men remiss ska få hänga med ett tag till. Och uppdateras - ibland iaf ;-)

Kramar till er alla <3

/ Jenny
 

Förlåt...för att jag inte skriver.

Förlåt!
Slut på ork.

Just nu är livet inget annat än dagar och nätter som jag
måste ta mig igenom. Försöka komma ut på andra sidan.

Kanske ska tillägga att jag inte mår dåligt av min sjukdom,
utan av annat som hänt i livet.

Allting känns som en kamp. Bara att äta är svårt.
Tillslut fick det mig inlagd på intensiven.

Behöver tid att samla ihop alla skärvor av mig själv.
Tid att tänka och känna efter.

Men jag kommer tillbaka.
Det gör jag alltid!



Borde nog sova nu.

I would like to visit you for a while.
Get away and out of this city.
Maybe I shouldn't have called but someone had to be the first to break
We can go sit on your back porch. Relax.
Talk about anything. It don't matter
I'll be courageous if you can pretend that you've forgiven me

I know I let you down, again and again.
I know I never really treated you right.
I've paid the price, I'm still paying for it every day

So maybe I shouldn't have called.
Was it too soon to tell?
Oh, what the hell, it doesn't really matter.
How do you redefine something that never really had a name?


(Savage Garden)

Förvänta dig det bästa!

Jag är dålig på att skriva nu...
Ska berätta om semestern sen!
Fast nu ska jag bara skriva lite kort, så ni vet att jag inte
har glömt bort er mina högt uppskattade läsare!

Jobbar mycket med mig själv nu. På ett plan som stärker.
Funderar över vad jag vill med livet.
Vilka människor jag vill ha omkring mig.
Vad som får mig att må bra.
Hur mina tankar påverkar och styr mina känslor.
Vad jag själv kan göra för att må och känna annorlunda.

Dagens tänkvärdhet för mig och kanske er med!

Sträck på dig när du vaknar. Le för dig själv. 
Tänk att det kommer bli, och förvänta dig en underbar dag!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0