Varför??
Det är varmt och klibbigt och jag är trött. På nästan allting. Fast ändå inte. Jag älskar så många. Jag har så mycket. Och det gör mig trött på mig själv. För att jag inte är kapabel att uppskatta livet i större mån. För att jag inte känner det jag tänker att jag borde känna.
Jag tillåter enstaka personer och ett litet urval av allt som sagts till mig genom livet definiera mitt värde. Och inte de som älskar mig, inte orden som uttalats med kärlek. Jag minns och känner bara hatet, föraktet, hånfullheten, tomheten, likgiltigheten, de bekräftade lögnerna och allt det där som säger att jag inte duger. Att jag aldrig varit eller kommer att vara bra nog åt någon.
Jag är inte vacker. Varken utanpå eller inuti. Och mot den tanken slåss jag ständigt. Försöker väja mig, men jag är inte tillräcklig. Inte tillräckligt av något. Inte ens när jag verkligen lagt både hjärta och själ har jag kunnat nå fram. Varit nog. Och det smular sönder mitt inre. Att inte duga. Det är skam. Skuld. Självförakt. Ångest. Förtvivlan. Hopplöshet. Jag skäms över att ha allt och inte vilja ha det. Fast jag vill. Att inte kunna se det. Över att vara så otacksam att jag önskar att varje andetag vore det sista.
