Fredagsfix

Efter en dag av både tårar och skratt tills magen värkte monterar jag nu en gummianka. 
Nej, jag skojar inte! Det är en anka som jag tänkte ha i bilen, fast nu börjar jag tveka.
Kommer ju inte se den så ofta då... Och den är supersöt! 
(Monteringen består mest av detaljer som en guldkedja runt halsen och solglasögon). 

Förra helgen hade jag ett väldigt underligt samtal. Osäker på om det alls borde ha ägt rum.
Främst för att personen i fråga berättade om saker som jag inte tror var menat skulle nå mig. 
Blev nog mest ställd och lite ledsen. Om det ändå skulle berättas, så varför först nu? 
Men kanske väckte det nya tankar som kan vara hjälpsamma på sikt. 

Jag säger ofta att jag har min intelligens att tack för att jag klarade skolan trots 87 % frånvaro och har lyckats klara mig genom livet eftersom jag kan prestera när jag måste.
Men det tar såklart energi i enorma mängder och det krävs också både intelligens och hårt arbete för att lyckas passa in så bra att ingen märker att man bara låtsas förstå. Det är vi nog ganska många som kan enas om.
 
Blir så tacksam när de som står mig nära lyfter saker de reagerar på i mitt sätt.
Jag vet ju att de vill mig väl i grund och botten och att det inte är lätt eller okomplicerat att våga lyfta sådant. Så jag har bestämt mig för att det minsta jag kan göra tillbaka är att faktiskt tänka igenom och ta till mig det som sägs. Ibland gör det ont att möta sanningen, oavsett vad man kommer fram till. Ibland att jag varit obetänksam och har gjort fel, ibland att det är de som är orättvisa.

Det är också väldigt lätt att lura sig själv. Nästan lika lätt som andra.
Om allt känns bra inom mig, då måste det väl vara så? Då ska jag väl bara stanna i känslan?
Till stor del skulle jag säga ja. Men att sluta med det enträgna arbetet att känna efter, förstå, bearbeta/dokumentera allt som sker nästan dagligen är farligt (för mig) att sluta med. 

Det absolut bästa på många, många år är insikten att jag kan känna med andra och jag kan förstå att andra har det svårt - utan att faktiskt förstå mig på människor och reaktioner i stort.
Ofta är jag som ett barn i mina frågor.
Varför gör du så? Varför fungerar det? Borde jag göra såhär? 
Det mottags väl när man är 4 år. Inte lika väl när man är 40...
Då tas det mer emot som ett ifrågasättande, ett ogillande eller nästan en förminskande fråga. 
Och det är ytterst sällan min avsikt. 
Jag tror sällan jag kan mer eller är bättre än någon annan på de flesta områden. (Även om jag såklart vet att en del saker kan jag faktiskt rätt bra) 

Typ 100 poletter som trillade ner för ett tag sedan efter ett sms till barnens pappa. 
Jag frågade något. Bara rakt upp och ned. Inget konstigt tyckte jag.
Och blev superstressad, ångestfylld och ledsen när han svarade kort och otrevligt.
Fattade verkligen inte!
Och då blir jag såklart irriterad och/eller arg istället och sedan eskalerar det bara. 
(Och det är ett återkommande mönster för mig i de flesta relationer, oavsett slag). 

Men den här gången pratade vi om det. Verkligen plockade ner alla delar och gick igenom för att förstå varandra. Och plötsligt förstod jag hur annorlunda han tolkat min fråga och vad han hade läst in i den. Och han i sin tur förstod att jag verkligen undrade och att jag inte förstått vad som hände 🙈
Ett under att vi lyckades leva ihop i 14 år! Antagligen för att han oftast inte tyckte det var värt att triggas av mina emellanåt (enligt honom) konstiga och väldigt raka frågor. 

Nu när jag känner att jag får ett svar som är kort eller med någon underliggande irritation från honom så får han svaret "Nu förstår jag inte igen. Är det något jag sagt eller gjort?" 
Det har det aldrig varit utan kan t.ex. bero på att han talat in meddelandet medan han jobbade med något eller liknande. Sen är det inte mer med det. Bådas ansvar att hantera kommunikationen med hänsyn till den andra. Det låter som världens mest simpla grej - och det är det kanske också. Men inte förrän man kommit på den.
SÅ mycket helt onödigt stresspåslag och upprördhet det har besparat mig.
Och honom också antar jag. 

Har i liten skala sedan dess börjat implementera det i andra relationer också. Förklara hur jag fungerar och vad jag menar med mina raka frågor. Och fråga andra när något inte känns bra (innan jag stressar upp mig över det).  
Det hänger såklart ihop med den egna självkännedomen även hos den andra personen. Vet man inte själv vad man triggats av eller varför man reagerar på en fråga, inte kan sätta fingret på varför det inte känns bra - då blir det ju svårt att acceptera både att det "faktiskt bara var en fråga" och att kunna ge mig det raka och tydliga svar jag behöver för att bli lugn. 

Sedan lär man sig en del längst vägen i långvariga parrelationer antar jag. 
Eller jag gjorde det i alla fall med barnens pappa efter något år eller två. Att han inte var så positiv och pratglad på morgonen/förmiddagen berodde sällan på mig. Det är bara hans morgonhumör. Alltid. Oavsett. När jag insåg det kunde jag släppa oron och obehaget över det och inte dras ner av det och själv bli på dåligt humör. För i mitt fall blev det en känsla jag "övertog" och sedan gick runt med hela dagen. 
Yngsta dottern är precis likadan som mig. Det har tagit nästan tre år av varannan vecka boende innan vi nyligen förstod varför hon hade bra dagar i skolan när hon var hos mig och jobbiga dagar när hon var hos sin pappa. Morgonrutinen och vårat humör! Jag är verkligen inte en morgonmänniska, men när jag väl går upp så är det 110 procent direkt, även om jag är trött. Upp med rullgardiner, på med musik och så tar vi oss an dagen. Det är väldigt tydligt nu hur viktigt det är för oss (mig och yngsta) att inte störas i vår uppladdning och positiv energi på morgonen. Det kan förstöra en hel dag. 
Superbra att ha koll på - för ska man kunna synka med någon annans morgon så underlättar det ju att veta om man har samma behov av att starta dagen eller om man faktiskt bör undvika varandra för att allt ska fungera så friktionsfritt som möjligt. 

Utöver att inte låta dessa insikter glömmas bort, så kvarstår mycket arbete med att förlåta mig själv för allt jag inte förstår/förstått. Och att i de fall det blivit fel så är det faktiskt okej att reagera med stress-rädsla-ilska när man inte förstår varför någon plötsligt bemöter en med korthet. (För någon som fungerar mer som normen på det området, så är det ju inget konstigt att reagera på andras reaktioner om de plötsligt blir väldigt negativa och avvikande från det förväntade).
Det är en viktig insikt för att inte fortsätta trycka ner sig själv och tänka att det man känner är fel.
Det är det inte. Känslor är inte fel. De är en reaktion. I detta fall på en potentiell fara. Och en missbedömning av en kanske egentligen helt ofarlig situation. Sedan måste man såklart ta ansvar för hur man agerar på känslan också. Dvs. ett djupt andetag och ett uppriktigt "Jag förstår inte". 

Det ska jag väl kunna lösa tycker jag 😜

Stor skillnad på att ta hand om sig själv för att hitta ett lugn och bli bättre mot andra...
...och att fokusera så mycket på de egna behoven att man helt glömmer bort andras.
En balansgång som kan vara extremt svår om man inte fått utlopp för att vara i

centrum och haft goda förebilder på området som barn.
(En av viktiga påminnelser under Skåneveckan 2021)

 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0