remiss.blogg.se

Det senaste halvåret har jag drömt så mycket. 
Antagligen inte mer än tidigare, men drömmar jag minns. 
I vintras och tidigt i våras drömde jag om mamma varenda natt. 
Om hur hon blev helt återhämtad. Hur allt var som vanligt igen.

Det blev nästan en lättnad att veta att efter en tung dag så skulle hon möta mig i drömmarna och prata med mig på samma sätt som förr. Stötta, fråga, visa omsorg, skämta. Som om hjärnan såg till att skapa det stöd jag då behövde utifrån minnen från det som varit men nu hade förlorats. 

Trots att jag vaknade till samma smärtsamma verkligenhet som jag somnat ifrån kvällen innan så gav det ändå någon slags tröst och lugn. 

De senaste två månaderna har jag mest drömt om mitt ex. (Konstigt nog drömde jag sällan om honom när vi sågs/hördes nästan dagligen). Länge var det fina, kärleksfulla drömmar. Och jag vaknade med en varm känsla i kroppen, någon slags konstgjord lycka. Sedan började jag tappa bort honom. Ibland på underliga och oväntade ställen. Som Grand Central i New York och i en hiss på väg upp i några höga berg (?!)

I natt drömde jag om min pappa. Han satt vid ett bord tillsammans med mamma och mina båda helsyskon. De var fortfarande barn, kanske 5 respektive 7 år gamla ungefär. 
Jag var så arg på honom för vad han gjort mot mamma. Skrek på honom. 
Mamma tittade bara ner i bordet och upprepade för sig själv,
"Jag klarar mig" och "Jag kan göra allting själv". 
Pappa bara tittade på mig, med en kall och hård blick. 
Vad är det med dig? När var du ens lycklig senast, frågade han. 

Jag kom av mig en sekund. 
Kanske när jag var barn, på sommaren. När vi var fria från dig, blev mitt svar.
Kände i luften att mina syskon höll med mig, förstod vad jag menade. 

Jag vaknade i en ångest som jag trodde skulle kväva mig. 
Hög puls, kallsvettig. Visste knappt var jag befann mig. 
Var jag 10 år och tillbaka i det som var då? 
Eller låg det bakom mig? Är mitt vuxna liv det som är på riktigt? 

En lätt tass på min arm tog mig tillbaka till verkligeheten. 
Den mjuka, varma kroppen bredvid gjorde mig lugn och trygg igen. 
Min älskling. Mina älsklingar. 

Spinnandet som bara för några månader sedan fick min hjärna att kännas som den skulle explodera är idag en njutning. Ett lugn och en stund av närvaro. Jag tror det betyder att jag läker. Att min hjärna börjat återhämta sig, att jag inte längre är på helspänn och reagerar med stress på minsta ljud eller annan påverkan. 

Idag går vi på semester, jag och katterna. 
En hel vecka är det bara vi och jag ska försöka njuta av varje sekund. 
Gör precis det jag känner att jag behöver i stunden. 
Sova, skriva, läsa, reflektera.
Ha det helt tyst, försvinna bort i musik, lyssna till fåglarna utanför.
Bara ligga bredvid katterna när de sover, spinner (och snarkar). 

Låta tankarna få komma och gå som de vill. Andas, känna. 
Och landa i det som är jag i grund och botten. I lugnet och balansen.
När känslorna av stress, ilska, frustration, oro, osäkerhet, skam, tvivel och otillräcklighet har fått rinna av.
Då finns bara kärlek, värme och förståelse kvar. För allt och alla.
Det är en fin plats. Den finns inom mig.
Jag har fortfarande ganska lätt att nå dit.
Och den förmågan vill jag aldrig tappa bort.