Ett år...tolv hela månader.
För exakt ett år sedan satt jag på golvet i mitt då ganska tomma vardagsrum. Bland damm och enstaka småprylar. Min fd sambo hade hämtat den sista flyttkartongen och begett sig till sin nya lägenhet med barnen. Tystnaden var öronbedövande. Vad
skulle jag göra nu? Var det här allt? Är det här resten av livet? Tårarna ville inte sluta rinna...
Så knackar det på dörren. Där står min äldsta dotter med en kudde under armen. Det känns konstigt att sova i nya lägenheten, hon vill sova hemma istället om hon får?
Inget kunde ha gjort mig lyckligare i den stunden. Nu var vi ju tillsammans igen.
Det blev en tuff första period. Jag sörjde att barnen numera bara var mina på halvtid. Kunde bryta ihop och gråta över att jag inte fick pussa dem godnatt eller bara av att inte ha dem nära, kunna se och höra dem. Att de inte sov under samma tak
som mig för första gången sedan de blev till.
Som tur var hade jag min fina älskling som hjälpte till att få upp nya möbler, gjorde mig sällskap och såg till att jag inte bara satt hemma ensam och olycklig på julafton eller midsommarafton, dagar då barnen var hos sin
pappa. Han blev min trygghet som höll mig över ytan i den omställningen.
För barnen har det växelvisa boendet varit ganska påfrestande. Särskilt yngsta har blivit extremt känslig för separationer. Värst är det när jag ska gå... Men hennes förtvivlan gör ju såklart ont i oss alla på olika sätt. Hon är fortfarande
bestämd med att hon aldrig kommer vänja sig vid det här...
Idag har vi plockat upp julpyntet (men först efter storstädning till flickornas förtret).
Just den grejen, att julpynta, blir faktiskt andra gången sedan flytten. Massor av saker att baka står på listan, liksom en hel del pyssel.
För mig är det svårt att i år riktigt känna någon glädje inför julen, som annars är min favorithögtid på året. Jag kommer ha barnen detta år, vilket gör mig så glad. Samtidigt som jag undrar om de kanske inte får det bättre hos sin pappa
eftersom jag är så påverkad av min (fd) relation som nyss tog slut. För att inte tala om nyår då jag kommer vara helt ensam för första gången någonsin 😱
Jag är nog överlag en rätt så öppen och social person ute i olika sammanhang. Men har väldigt lite behov av social stimulans utöver det jag får via jobbet. Uppskattar kvällar hemma, bara i mitt eget sällskap. Men just jul och nyår... då är det fint
med sällskap, någon att hålla i handen, ge en julklapp till, äta middag med, pussa på och titta på fyrverkerierna ihop med.
Kommentarer
Trackback
