Ingen saknar någon som inte är önskad.

Se mig. Se mig. SE MIG! 

Vad gör man när allt man har att ge inte är tillräckligt? 
Hur förlåter man sig själv för ett sådant tillkortakommande? 
Att vara otillräcklig för någon. För flera. För alla. 

Jag är inte van vid att misslyckas. 
Jag accepterar inte misslyckanden från mig själv. 
Så när jag gett allt jag kan, försökt och försökt utan att lyckas...
Det gör så ont att inte kunna fastän jag så gärna vill. 

Varje gång jag får höra hur stark, glad och driven jag är vrids en kniv om i bröstet. 
Jag vet att det sägs i all välmening. Menat som komplimanger. 
Men för mig blir det en bekräftelse på att jag är osynlig. 
Att jag är någon folk tror sig känna, men som ingen egentligen har en aning om vem hon är. 
Ingen ser alla känslor. All ångest. Allt tvivel. All ensamhet. 
För jag håller ihop utåt. Och jag kan övertyga vem som helst om hur bra jag mår.

Ingen ser alla tårar bakom en låst dörr eller ensam i bilen på väg hem. 
Tårar som torkas bort och leendet som klistras på innan någon får se mig. 

Jag drömmer om att få försvinna bort. Lämna den här världen. 
Så befriande! Och tanken på den möjligheten får mig att känna ett lugn. 
Och jag tänker ibland att det vore rätt åt alla som tar mig för given, som låter sig tas 
omhand utan att vilja ge något tillbaka. Som aldrig orkar finnas för mig. 
En kort stund kan den tanken, (på att låta dem inse att jag kanske ändå tillförde något, 
gjorde något, betydde något) ge viss tillfredsställelse. Men den varar sällan länge, 
för den ersätts av övertygelsen att någon som inte är önskad inte heller blir saknad. 

(null)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0