remiss.blogg.se

Härom natten hade jag en konstig dröm i vilken jag försökte förklara att jag fortfarande lever. 

Folk var arga och upprörda för att jag inte mådde sämre än vad jag gör. 

Vaknade med en känsla av stress och insåg att jag faktiskt har dåligt samvete för mitt mående. 

För att jag i all otur haft sån tur.

 

Och känslan är dubbel. Jag vill ju inte klaga. Samtidigt som jag ibland bara vill skrika. 

Har alltid haft inställningen att bitter är det sista jag ska bli.

Och jag tycks alltid klara mig bättre, läka snabbare, återhämta mig fortare än vården tror. 

(Hur mycket min tro på att det ordnar sig och min extrema envishet spelar in vet jag inte). 

 

I april beslutade jag mig för att åter testa insulinpump. En sladdlös sådan, Omnipod. 

Den största drivkraften var att jag inte skulle få någon hjälp med andra problem,

(så som mina onda leder förrän jag hade bättre diabetesvärden). 

Är i alla fall otroligt nöjd med den!

I kombination med Freestyle Libre som mäter blodsockret har mina värden blivit mycket bättre. 

 

Men det har inte minskat ledproblemen.

Och om jag kommer få hjälp med det verkar högst oklart :-(

Dessutom har de låga värdena blivit så vanligt förekommande att jag inte längre känner av dem i tid. 

Och det är en kamp att få upp dem. 

Idag låg jag mellan 1,7 - 3,0 mmol i FEM timmar (!!!) innan jag fick upp sockret. 

Och när väl den persen är över så är tröttheten enorm. (Inte så konstigt kanske, men ändå...).

 

Så på det stora hela, jag växlar mellan låga värden (med hjärtklappning, kallsvettighet och dubbelsyn), till trötthet som gör att jag knappt orkar hålla mig vaken. Lägg till alla onda leder på det också. Och så förväntas jag klara av vardagen, att sköta ett jobb och två barn...

 

Oftast går det bra. Ibland inte. Främst börjar jag känna att tröttheten gör mig mer knäpp än vanligt. (Kan t ex bryta ihop av en bild på barnen och tänka att jag inte kommer få se dem växa upp). 

Nån slags extensiell kris kanske, som kommer upp till ytan emellanåt. 

 

Färdigklagat. 

Och det är inte synd om mig.

Jag har vassa armbågar, skinn på näsan och är envis till tusen. 

Bara lite tröttsamt att behöva bevisa det jämt.