Väntan...
Vaknar till ljudet av pipande apparater och en sköterska som står
bredvid sängen och antecknar puls och syresättning.
Känner mig snurrig, men annars rätt okej.
Tills min hjärna får för sig att det är onödigt att andas.
Jag märker ingenting förrän någon trycker på mig en syrgasmask.
Men det är snabbt över och läkaren kommer in i salen.
Han bläddrar i sina papper och ser inte lika allvarlig ut
som han gjorde senast. (Tycker jag i alla fall).
Får veta följande;
Vid senaste sövningen när tumörerna hittades tog man
endast prov på en av sju. Detta eftersom de såg liknande
ut och man ville fastställa om det var godartade polyper.
Det var det ju inte och operationstid planerades snabbt in.
Alla sju togs bort vid operationen. Utan komplikationer.
Enligt läkaren så ser det ”bra och lovande ut”.
Han säger att han är betydligt mindre oroad nu efter att ha
sett tumörerna ordentligt, än vad han var senast.
Och att jag också kan vara det.
Minst en månad ska det ta innan jag kan få svar.
Förhoppningsvis innan jul...det känns som en evighet!
Nu ska det bara tas prover för att följa upp blod/järnvärdet.
Annars är det bara att vänta.
Jag bestämmer mig för att stänga av ett tag.
Operationen är avklarad.
Nu ska jag leva som vanligt en månad.
När de hör av sig med ett besked så får jag ta itu med det då.
Förhoppningen och bästa tänkbara scenario är att de säger att
det ser bra ut, tumörerna är ”unga” och en ny kontroll var tredje
månad i tre år är allt man behöver göra.
