remiss.blogg.se

Jag är i Stockholm med jobbet. 
På ett opersonligt hotellrum, i en kall säng. 
Här ligger jag vaken och vill bara hem. 
Hem till min 3-åring och ha henne bredvid mig i sängen, 
sparkandes på mig hela natten. 
Ensamheten äter upp mig. Den tar över allt. 
Jag förstår inte hur jag ska ta mig igenom nattens alla timmar
innan det är dags för fruktost och jag åter får röra mig bland människor.
Glömma bort mina egna problem ett tag igen. 

Tusen tårar.
Denna gång inte för att jag vill dö eller tror att barnen skulle ha det
bättre utan mig. Utan tvärtom, för att jag vill leva och för att barnen
ska få ha kvar sin mamma. 

Vem ska någonsin kunna älska dom som jag gör? 
Jag är inte färdig med livet än. 
Jag har så mycket mer att göra och ge.