Jag är en katt med nio liv som alltid landar med tassarna nedåt
Men sällan över mig själv. Jag klarar mig ju alltid!
Det är på något sätt min grundinställning.
En ologisk tro på min odödlighet.
Så när andra blir ledsna och oroliga för min skull,
så blir det lite konstigt och svårhanterligt.
Har dragit mig undan lite. Loggat ut från Facebook.
Vet att jag borde svara, men vet inte vad jag ska säga/skriva.
Skjuter upp och tänker ”jag gör det lite senare”.
Men ju längre jag väntar desto fler meddelanden ligger och väntar
och desto svårare blir det att ta tag i de där svaren.
(Tror alla som hört av sig via sms har fått svar iaf).
Till saken hör väl också att jag är fruktansvärt trött.
Antar att det är någon slags reaktion på avslappning.
Att operationen är över och nu är det en liten tidsfrist och väntan.
Men jag är, trots uteblivna svar, oändligt tacksam!
Så glad (och nästan lite chockad) över all kärlek jag fått.
Blommor, presenter, kort, mail, sms och meddelanden.
Vetskapen om hur många som finns där för mig värmer.
Tack till er alla!
Se till och ta hand om dig och gör d som känns rätt o får dig och mår bra!
Är d dina vänner så finns d där när du sträcker ut armen! Ta en dag i sänder. Fånga dagen om du orkar ... Massa kramar Therese Ahl😘
Fina Jenny - alla som hör av sig på ett eller annat sätt förväntar sig nog inte att du ska orka med att svara. Det är fullt förståeligt att du är trött och slut. Så ta hand om dig och tillåt dig att varva ner ordentligt. Massor av kramar <3
