Den 13 juni 2011 – Gnagande olust, likgiltighet och trötthet
Den där superångesten som aldrig ville försvinna,
den som fick mig att klättra på väggarna och knappt
kunna andas... Den har blivit bättre nu.
Ja, det har ni säkert redan förstått av senaste dagarnas inlägg...
Men helt borta är den inte. På morgonen är det som värst.
Vaknar ofta med en känsla av ångest och ett enda trassel inne
i bröstet. Nästan lite illamående. Vill bara somna om och slippa känna.
Men när jag väl kommit upp så lättar det lite. Och dagarna brukar
vara helt okej. De kan till och med rymma lite korta stunder av lycka.
Men på det stora hela så är jag ganska...likgiltig. Inför allt.
Såväl händelser som personer och annat.
Känns som om all min energi är slut. Är så orkeslös.
Gör det som måste göras och det som förväntas av mig.
Det går lite på rutin. Men utan känsla och lust.
Och så blir jag stressad av det. Att jag inte känner som jag ”borde”
inför saker och ting. Jag vet ju att jag tycker om människorna runt
omkring mig, att jag tycker jobbet är kul, att det är mysigt att leka
med Lova. Men det känns inte. Jag är bara trött.
Dessutom ger det lite dåligt samvete. Att känna såhär.
Att jag inte är glad och tacksam för allt bra och fint jag har i livet.
Varför kan det inte bara vara enkelt?!
Har en tjej som nog känner igen sig väldigt väl i detta... Och det gör mig så sorgsen att man inte kan göra något, och när hon ser att jag är ledsen över det så blir det bara en ond cirkel för då får hon dåligt samvete över att hon tycker att hon gör mig besviken. Och så blir jag ledsen för att jag inte kan göra något... Ibland blir jag så bitter över att allt är som det är. Ibland förebrår jag mig själv. Ibland kan jag hoppas och tro, men ibland är allt bara svart, svart... Ibland funderar jag om andra som är "friska" någonsin tänker på hur bra de har det. Jag förstår att alla har sin kamp att föra, men vissa verkar vara tvugna att kämpa för tio medan andra bara behöver kämpa ett uns. Inte för att jag önskar någon annan detta, men för att jag önskar att alla kunde förstå... Du är en kämpe, Jenny och du vet att jag beundrar din styrka. Att varje dag, varje vecka, varje månad år efter år aldrig ge upp - det är så fantastiskt <3 <3 <3
Och DU är fantastisk :)
Hej min vän.
Jag hade sådan jobbig super ångest stora delar av våren men
det berodde nog mest på att min dåvarande läkare tyckte att
han kunde leka Gud och satte ut min medicin och gav mig akupunktur istället. Nu har jag ny läkare och mina mediciner
tillbaka.
Men jag kan känna igen mig i din känsla att inte känna glädje eller sorg, allt är bara grått men det går över. Oroa dig inte över det:-) Efter regn kommer solsken o vi kommer att skutta runt på små rosa moln. Det är vi väl värda? Så som vi får kämpa. Styrkekramar till dig.
