Den 18 augusti 2010 – Resan hem, del 2
Paniken sprider sig i kroppen. varför i helvete tog jag inte med datorn?
Jag behöver få skriva!
Har en penna i väskan. En tidning framför mig. Det får duga.
Jag vill inte vara ensam nu. Men jag har ingen att ringa.
Och jag vill egentligen inte prata. Jag vill bara inte vara ensam.
Går igenom alla jag känner i huvudet. Några vill jag inte belasta,
andra skulle inte förstå eller vilja att jag ringde.
Jag smsar alla jag känner istället. Sms är bra.
Närhet. Någon som bryr sig på distans. Utan att behöva prata.
Och så skriver jag. Fyller sida efter sida i min tidning.
Försöker läsa lite också, men det går inte så bra.
Läser samma rader om och om igen utan att fatta ett ord.
Efter två timmar får vi köra vidare.
Jag tittar ut genom fönstret och låter tårarna rinna.
För att det är så sorgligt. Så tragiskt. Så fruktansvärt hemskt och fel,
att någon ska behöva må så dåligt att den hoppar framför ett tåg.
Identifierar mig med personen som tog steget.
Vet hur det känns att stå där på kanten.
Hur fruktansvärd ångesten är då, när döden känns som enda utväg.
Jag längtar så efter att få komma hem.
Det är inte så svårt att identifierar sig med personen du skriver om. Måste varit fruktansvärt även för er tåget som förstod.
Extra hemskt att så många kan identifiera sig med den personen... Kram!
