Den 1 maj 2010 – Natten som aldrig vill ta slut.
Sömnlösa nätter kan vara nog så jobbiga i sig.
Sömnlösa nätter fylld av ångest, sorg och värk
i hjärtat är ännu värre.
Jag önskar så att jag kunde vara nöjd.
Jag önskar att jag dög in mina egna ögon.
Varför kan jag inte bara vara lycklig?
Över den jag är och över allt jag har.
Jag längtar ständigt efter något mer. Något annat.
En rastlös själ. Som bara gör det svårt för sig.
Som inte kan stanna upp och vara i nuet.
Som ständigt drömmer om framtiden.
Jag ger aldrig mig själv en klapp på axeln.
Inget jag gör är bra nog.
Ett misslyckande innebär hård kritik och självförakt.
Något som lyckas innebär en axelryckning och ett
”det där var väl ingenting, det hade vem som helst fixat”.
Varför duger jag inte ens åt mig själv?
Kommentarer
Trackback
