remiss.blogg.se

Vaknar och vet inte riktigt var jag är.

Huvudet känns tungt och gör ont. Mår illa.

Det stramar i handleden när jag vänder på mig.

Minns.

Önskar att jag kunde somna om. Fly undan verkligheten.

Vill inte minnas nattens alla känslor. Inte känna självföraktet.

Ett misslyckande, ja. Men jag ska inte fastna i det.

Jag ska inte dra mig undan och stänga av alla känslor den här

gången. Jag ska samla all kraft jag har och lägga den på Lova.

Så jag går upp. Jag...är. Varken mer eller mindre. Jag bara är. Finns.

Lova är glad att jag är uppe. Hon kokar kaffe med smör på sin Brio-spis.

Världens godaste kaffe.

Kramar min fina lilla tjej. Säger till henne att hon är den bästa som finns

och att jag älskar henne mest av allt.

Vi bakar lussekatter, Lova och jag.

Känner att hon är glad att vi gör något tillsammans.

Jag är inte närvarande till hundra procent. Men jag är ändå där.

Och jag inser att det är det som är skillnaden från tidigare.