remiss.blogg.se

Klockan är fyra på natten, snart halv fem till och med.

Men jag behöver skriva nu. Får ur mig all sorg och all smärta.

För jag förstår inte vad jag gör för fel..?!

 

Har en kompis sedan sex år tilbaka. Vi blev vänner ganska snabbt

och konstaterade lika snabbt vi att vi inte var ”varandras typ”.

Vilket kändes skönt. Avslappnat.

Sedan dess har vi haft kontakt i perioder kan man nog säga.

 

Förra hösten hörde ha av sig. Hade problem med hyran och pengar.

Dum som jag var lånade jag honom några tusen, med ett löfte att få

tillbaka dom om en månad.

Månaden blev till fler månader, som blev till ett år.

Men nu var det bara några hundra kvar att betala tillbaka.

Jag påminnde honom om detta och fick ett löfte om den 22:e.

Men inga pengar. Smsade igen och bad honom föra över dom direkt.

Tillbaka får jag ett argt svar ”Du ska få dina pengar på tisdag.

Sen är vi färdiga med varann. Du kan radera mitt nummer”.

 

Det gjorde jag. Men han fortsatte höra av sig.

Jag svarade inte.

Idag hade det gått nästan två veckor utan kontakt.

Och det kändes faktiskt okej. Till och med rätt bra.

 

Sen messar han och frågar varför jag undviker honom,

varför jag är sur och långsint?

Jag svarar att jag inte är varken sur eller långsint.

Han svarar att han vill att jag fixar film och musik till honom.

Att det ”bara är det han behöver mig till just nu”.

Att han numera har höga krav på vad som passar in i hans liv.

(Uppenbarligen inte jag alltså, så länge jag inte kan fixa sånt han vill ha).

 

Jag ångrar så att jag svarade på det där första sms:et.

För nu är jag indragen igen. I den här relationen som bara gör mig illa.

Som får mig att känna mig värdelös, ful och misslyckad.

Han förtjänar inte mig som vän.

Fast han ser det annorlunda. I hans värld är det jag som är den jobbiga,

den elaka som vill att han ska må dåligt så att jag kan glänsa

med hur bra och lyckad jag är!?!

 

Jag, som bara är en sliten trasdocka!

Som försökt hjälpa.

Ändå sörjer jag i natt. För jag orkar inte mer.

Jag sörjer honom som han vore död.

Och det kanske just precis det han är för mig nu.