Den 7 oktober 2009 – Att våga tro...

Jag har haft sån tur som har hittat till ett ställe,

till människor som faktiskt vill hjälpa mig.

Som inte bara avfärdar mig eller skickar mig vidare.

Jag är så tacksam över det.

För det är inte första gången jag är i kontakt med psykiatrin.

Jag vet hur det brukar fungera...

 

Och många av er som följer min blogg vet det också alltför väl.

Ni är också där. Kämpar. Varenda j*vla dag!

 

Vid senaste besöket hos Dr Anders sa han till mig

” Nu prövar vi med Lamotigin ett tag, och hjälper inte det, så ger vi inte upp.

Då finns det något annat som kan hjälpa dig. Du ska må bra.

Vi släpper inte dig förrän vi har hittat rätt...”

 

Jag vet inte om jag vågar tro på det.

Jag vill, men jag är rädd att den dagen kommer då han kommer säga

”Nu har vi gjort allt vi kan här, nu skickar vi dig vidare”.

Jag vill inte slussas runt inom psyk mer. Jag orkar inte det.

Jag vill ha trygghet.

Komma tillbaka till samma läkare och slippa dra historien

från början ännu en gång...

 

Jag hoppas det är sant, det Dr Anders säger.

Att dom inte släpper mig förrän jag mår bättre.

På riktigt. Inte bara tillfälligt.

 

Många har lovat att finnas där. Många har försvunnit.

Pojkvänner och vänner som inte velat mer.

Som sagt åt mig att ta den där kniven, att ta mitt liv.

Att dom varken vill eller orkar längre.

Och jag förstår dom.

Samtidigt är jag rädd.

För en dag kanske det inte längre finns någon alls som orkar.

Då står jag där ensam. Med min ångest som enda sällskap.

 

Jag vågar inte lita på att någon ska stanna hos mig.

Varför skulle dom göra det?

Vem kan älska någon som mig?


Kommentarer
Postat av: kristian

skulle också vilja ha den där dr anders det värkar vara ett bra ställe du har kommit till!!



ja så många vänner man har förlorat men jag försöker se på det att det e deras förlust men samtidigt förstår jag dom!! ett fång roser till dem vännar man har kvar som orkar stötta i vått å tort....



kram kristian

2009-10-16 @ 00:02:13
Postat av: Anders

Du är långtifrån ensam att känna som du gör. Jag har nästan förlorat alla runt omkring mig,en del har inte orkat med och en del har jag själv stött bort. Men jag har mina 2 pojkar och de betyder mest.

På den lilla pissort jag bor i så byter de läkare flera ggr per år. Vet inte hur många läkare jag haft de senaste 5 åren och alla har de sina idér på vad som skall hjälpa mig. Jag har börjat ge upp hoppet om att det finns något som kan hjälpa mig.

Du verkar ha tur som fått en sån fin kontakt o bra läkare.

Läser din blogg varje dag så snälla fortsätt att skriva:)

Många kramar

Anders

2009-10-16 @ 09:53:49
Postat av: Erika

Mina tårar börjar rinna när jag läser det du skriver, det är som om du skriver om mitt liv. Så galet.

Allt om att slussas vidare mellan läkare och mellan psykologer, så har det sett ut för mig sen 14 års ålder. Man är less. Jag har skrivit ner min historia som jag visar när jag träffar någon ny, jag är less på att berätta.



Sen om att vara livrädd för att alla ska lämna en, att man ska stå ensam kvar. Ja, den känslan är väl något som gnager inom en dagligen. Man har så mycket erfarenhet från det.



Jag tycker om att läsa din blogg, det är så mycket som är likt mig. Jag känner mig inte lika ensam.



Hoppas du har en bra dag!



Kramar Erika

2009-10-16 @ 10:39:39
URL: http://eurikaslife.blogg.se/
Postat av: Jenny

Tack för tre otroligt fina & berörande kommentarer!

Ska svara mer ordentligt på dom...men just nu ville jag bara säga TACK. Och hoppas ni alla får en skön natt fylld av sömn!



Kramar Jenny

2009-10-18 @ 00:50:30
URL: http://remiss.blogg.se/
Postat av: Marina

Hej!

Tycker det är intressant att läsa din blogg, du tar upp ett ämne som känns nertystat. Jag har haft jobbigt i mina relationer under typ 6 år.. har skickats runt till alla sorters kuratorer och psykologer. Har inte fått någon medecin-för de tror att jag skulle bli mer otrygg oc inte känna igen mina känslor. Men 80 % av mina dagar består av nervositet. Hoppas att de hittar svaret på dina problem. Kram på dej tjejen!

2009-10-18 @ 17:50:20
Postat av: Jenny

Kristian

- Anders jobbar på psykakuten i Lund samt på spädbarnsgruppen (ett ställe dit mammor med små barn får komma om bvc anser det nödvändigt). Det var så jag kom dit. Och han är verkligen jättebra! Kanske mycket pga att verksamheten ligger lite "utanför" den vanliga psykvården, så det finns mer tid för patienterna...

Var där idag och tar numera 150 mg/dag.

Frågade lite om det och tydligen kan man få höja upp till 400 innan man får god effekt om man har otur (tänkte på dig & att du känner att medicinen inte hjälper).



Och visst är dom guld värda dom vänner som finns kvar! Även om jag inte tycker att jag beklagar mig så ofta - mer än här i bloggen då :-p



Kramar Jenny



2009-10-20 @ 22:38:47
URL: http://remiss.blogg.se/
Postat av: Jenny

Anders

- Bodde själv i en mindre (fast ändå inte så liten) stad förut. Där var det en ny läkare nästa varje besök. Blir ingen vidare kvalitet på vården då...



Barn gör ju faktiskt det hela lite enklare & samtidigt så mycket svårare! Man har ju en STOR anledning & drivkraft att må bra, men även en stress över hur dom har det och att vara en bra förälder. Något som säkert kan vara svårt även för den allra friskaste!



Hoppas du inte ger upp! Önskar jag kunde göra något för att hjälpa andra som ännu inte hittat rätt (hoppas jag gjort det nu). Bloggen är en liten del i det och jag är både glad och tacksam för att du med andra känner att den ger er något!



Kramar Jenny

2009-10-20 @ 22:46:22
URL: http://remiss.blogg.se/
Postat av: Jenny

Erika

- Känner också igen mig så mycket i ditt liv. Samma långa historia, sökandet, diagnosen nyligen...

Testade också det där med att skriva ner allt, men det blev ändå aldrig läst kände jag. Fick samma frågor i alla fall... Känner du att det har fungerat för dig?



Och denna ständiga rädsla för att andra inte ska orka med. Nånstans inom mig tror kan inte det är motiverat. Det grundar sig nog bara på en låg självkänsla.

Du verkar vara en så fin person och jag har svårt att tro att dom runt omkring dig verkligen skulle lämna dig. Men som sagt...känslan finns ju ständigt där och gnager.



Kramar Jenny

2009-10-20 @ 23:08:03
URL: http://remiss.blogg.se/
Postat av: Jenny

Marina

-Tack! Lite det som var tanken, att inte "skämmas" eller smyga med min diagnos utan vara öppen och visa hur det är, både för dom i samma situation och andra :-)

Resonemanget kring mediciner kan jag förstå. Trots alls "stänger" mycket psykofarmaka i alla fall delvis av känslorna. Och det kanske inte alltid är önskvärd effekt.



Hoppas att du kan få ett samtalsstöd som känns tryggt iaf. Det gör stor skillnad! Och att du får en diagnos - det gör livet lite enklare att veta varför man mår som man gör...



Kramar Jenny

2009-10-20 @ 23:13:01
URL: http://remiss.blogg.se/
Postat av: kristian

jag var hos läkaren i går och nu ska jag höja dosen till 300mg och hjälper inte det så börjar vi om igen fast med lithium, sjukskriven helt till den siste jan så det e bara att hitta nått lite att göra på dagarna tyvärr för kallt för att mecka och köra motorcykel... sen kan jag ju alltid försöka hitta nått jag ska göra när jag e frisk för min nuvarande chef gjorde klart för både mig och FK att där var inte direkt nån plats för mig när jag blev bra igen mycke KUL ju.... nä jag beklagar mig inte så mycke till min vänner och inte äns för min sambo, men här får jag ju skrivit av mig mycke hoppas jag inte får andra att må dåligt när jag skriver att jag gör det...



MÅ STYRKAN VARA MED OSS ALLA!!!!



kram kristian

2009-10-21 @ 22:07:03
Postat av: Jenny

Hoppas att 300 mg hjälper dig. och om inte att litium gör det!! Det ska ju fortfarande trots allt vara den bästa & mest beprövade medicinen vid bipolär. Min läkare sa att "OM man tillhör dom som har hjälp av den, så är den oftast väldigt effektiv"! Vad har du arbetat med? Tråkigt med sådana chefer som inte kan ta situationen för vad den är ock backa upp sitället!



Men du hittar nåt nytt. Bättre. och klart som f*n att du ska må så bra att du kan jobba 110%.

Minst ;-)



Kramar Jenny

2009-10-22 @ 02:07:13
URL: http://remiss.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0