remiss.blogg.se

Det har känts väldigt bra nu i ett par veckor.

Jag har kunnat sova. Jag har kunnat tänka klart.

Jag har varit företagsam och haft ork att både fundera

på jobb, laga middag och äta tillsammans med familjen.

 

Det låter kanske inte som så värst stora saker, men för mig

är det betydligt mer än vad jag orkat göra på väldigt länge.

Ända sedan i våras har minsta utflykt, läkarbesök, fika på stan etc.

tagit så mycket av min kraft och energi att jag sen bara legat

i sängen i flera timmar.

 

Jag har funderat på om det är Lamotriginet som gör att jag mår så bra?!

Trots att jag ännu tar väldigt låg dos...

Jag har hoppats på det. Så mycket!

Tänk att få må såhär varje dag. Orka vara uppe, laga middag, leka

med Lova, handla mat, stryka och allt annat vardagligt!

 

Men det har funnits en annan tanke hos mig också.

Att det kanske är en lättare fas av hypomani jag befunnit mig i.

Lite rädd för det, för jag vet vad som kommer sen...

 

Och idag har ett litet svart orosmoln blåst in över mig.

Ett litet tryck i bröstet som kallas för ångest.

En känsla som har en tendens att växa sig allt större och starkare

tills det börjar bli svårt att andas.

Jag vill inte!

 

Men kanske är det bara idag.

Kanske vaknar jag imorgon känner mig lättare igen.

Om inte så hörs vi först om några dagar.