remiss.blogg.se

Som jag skrev om i förgående inlägg, så har jag ett stort behov

av så kallad ”egen tid”.

I relationer får det här konsekvensen att de människor som vill

vara med mig. Som finns där och bryr sig, dom kan jag nästan

stöta bort. Dra mig undan ifrån.

I alla fall dom som är riktigt nära, dagligen.

Jag vill inte göra det, men jag känner att det blir för mycket.

Att jag behöver den där tiden för mig själv.

 

Antagligen handlar det mycket om att jag inte har något jobb att

gå till för tillfället. Att jag alltid är hemma, hemma, hemma.

Mitt uppe i det som är vårt gemensamma. Mitt, Davids och Lovas.

Det finns inget ”jag” kvar.

Jag vet inte vem jag är längre. Vad jag vill, tycker eller känner.

 

Exemplet ovan med familjen är en ytterlighet.

Jag fungerar likadant i andra relationer också.

Fast det blir inte lika påtagligt.

 

Och så tvärtom då såklart. Personer som inte vill vara med mig.

Som inte är måna om att ha kvar mig i sina liv.

Dom blir extremt viktiga att hålla kvar.

Där kan jag lägga massor av energi och tid på att övertyga dom om

att jag visst är en bra vän.

 

Varför?

Jo, som jag nämnde ovan. Tycker dom inte om mig.

Vill dom inte vara mina vänner, så måste det bero på mig.

Att jag är en hemsk person. Och då måste jag straffa mig själv.

Och så mår jag dåligt för att jag misslyckats med att få relationen

 i fråga att fungera.

 

Låter ganska enkelt. Logiskt.

Men jag har inte riktigt förstått att jag fungerar såhär i alla relationer.

Mer eller mindre i alla fall.

Bara den insikten, att jag vet om det här,

 gör att jag så smått kan börja agera annorlunda.

Lägga mer tid på dom jag tycker om och som faktiskt vill finnas där.

Och mindre på dom som faktiskt inte är så intresserade.

Lättare sagt än gjort. Men jag jobbar på det!