remiss.blogg.se

I natt är jag ensam.

I natt blöder jag.

Mina kinder hettar.

Kanske är det ölen jag drack.

Kanske är det något annat.

 

Jag fryser sådär hemskt. Inuti.

Och utanpå.

Fingarna är stela. Det är svårt att svälja.

Tungt att andas.

Jag skulle så gärna vilja. Bara sticka ett litet hål.

Låta en del av allt det mörka, sorgsna rinna ur mig.

Bli lättare igen.

Kanske inte kunna flyga, men i alla fall stå rak.

 

Vad gör man när man inte räcker till?

När man inte duger?

Jag är så ensam här och jag längtar efter något jag

inte vet vad det är.

 

Jag har slutat tro, att andra människor kan göra en hel.

Ingen kärlek i världen kan läka alla sår.

En förälskelse är förädisk.

Den lockar med löften om evig lycka.

Och det är skönt att känna så.

Något som man intalar sig är på riktigt... 

Men vardagen kommer åter.

Den gör ju alltid det.

Och då kan man söka den tillfälliga lyckan på nytt och aldrig bli hel.

Eller stå där ensam och testa styrkan i sina egna ben.

Kanske resa sig, stappla fram?

Kanske en dag till och med springa.

Ensam, fri och med lyckan i sig själv.