Den 19 november 2009 – Det där med diagnosen...
Idag var jag på ännu ett besök hos Dr Anders.
Sa som det var. Att jag mår skitdåligt. Igen.
Att jag inte vet om jag borde höja eller sänka Lamotriginet.
Eller om den ens hjälpt från början.
Jag trodde ju det. Hoppades. Såg en ljusning.
Nu är jag tillbaka på botten. Nästan i alla fall.
Livet rasar samman ännu en gång.
Han började ifrågasätta min diagnos.
Eller nej, kanske inte egentligen.
För dom bipolära dragen finns ju där.
Men medicinerna verkar ta fram andra problem istället.
Borderlinedragen;
- Självskadebeteendet, dom sociala svårigheterna,
utåtagerandet.
Fått stränga order om att direkt bege mig till psykakuten
om jag börjar må sådär riktigt dåligt.
Står i min journal nu att jag jag kommer dit, så ska jag läggas in.
Oavsett om jag ändrar/ångrar mig och vill därifrån.
Oavsett hur samlad och rationell jag verkar så ska jag stanna kvar.
Så nu känns det verkligen inte som att jag någonsin skulle våga
be om hjälp där.
Inlagd på psyk? Jag??
Nä, jag är väl ingen galning heller :-p
Skämt åsido, men jag har svårt att tänka mig att jag skulle ta mig dit.
När jag mår som sämst vill jag inte ha någon hjälp.
Möjligen med att ta mitt liv då, eller skada mig.
Och jag har en känsla av att det inte är den sortens hjälp dom erbjuder...
ge inte upp! jag har ätit lamotrigin sedan tidigt i våras, och det är först nu som jag känner att det hjälper på riktigt. så håll ut!
Hej!
Den ända hjälpen man får på psyk är att dom låser in en och man vill bara där i från så fort man bara kan. UMAS psyk är fruktansvärd. Har varit där några gånger mot min vilja.Nu mår jag bättre och det är tack vare medicin och stöd och hjälp av andra människor samt mina två hundar. Så där finns hjälp att få. Ge inte upp utan kämpa på. Kram carina
Jag var hos min överläkare igår..fick då reda på att mina efexor som jag ätit ett halvår inte är en medicin som hjälper med Borderlinediagnos,hon ville ev prova medicinen du äter men inget klart.Dock sa hon att den skulle vara bra för just Borderlineproblematiken.
Jag har ju fått förmånen(tycker jag själv) att få gå DBt terapi här i Stockholm,jag börjar på riktigt i gruppen på måndag.Min psykolog talade om för mig när dom diskuterade diagnos Bipolär/borderline på mig så sa dom att eftersom det är mer Borderline så fasthöll dom vid den diagnosen för då får man mkt mer hjälp såsom bra terapi.Vid diagnos Bipolär medicinerar man mest.
Jag tror att vi som mår såhär behöver prata,hjälp att klara vardagen,inte älta för mkt gammalt,grubbla..se framåt,det liv vi lever med allt det innebär å hantera ångest,känslorna o reaktionerna i det.Vi får inte bli bittra,då blir vi aldrig människor igen.
Dessutom får vi inte tänka att vi ÄR sjukdomen..den är en del utav oss men om vi får hjälp kan vi hantera den så att vi är individen med en sjukdom bakom oss.
Jag tror på dig..jag känner att du kommer att klara detta ..du har en dottter,du har åstadkommit massor bra..
det kanske låter klyschigt..men tro mig..det är verkligen allt jag inte är..jag är också mkt sjuk..MEN jag har fått kämpa för min hjälp..nu är den här å förhoppningsvis kommer den att hjälpa mig att bli hel igen.
Som du säger..våra barn är värda det...
Alla Kramar!!!!!!!
