Tisdagen den 27 januari 2009 - Förintelsens minnesdag.
Jag har inte sovit på tre dygn nu.
Ändå går hjärnan fortfarande på högvarv. Jag kan inte sluta.
Jag plockar, sorterar, skriver, planerar, bakar, lagar mat...
Jag har en tid hos Anders nu på förmiddagen.
Han är läkare på spädbarnsverksamheten
där jag går sedan ett år tillbaka. Och det är en himla tur att jag ska dit just idag.
För min kropp orkar snart inte mer. Jag har ont överallt. Vill bara få vila nu.
Men hjärnan säger nej.
Jag har aldrig upplevt "det här" som ett problem förut.
Visst har jag haft perioder fyllda av energi förut.
Dagar då jag varit extremt produktiv och alert. Utan att behöva varken mat eller sömn.
Men inte som nu. Inte såhär länge. Och inte så min kropp plågats av det.
Jag har alltid upplevt att mitt problem är de perioder som kommer efter de "pigga dygnen".
När jag faller. Djupt, djupt, djupt.
När livet förlorar sin mening.
När alla färger suddas ut och världen blir en mörk plats.
Dessa dagar sover jag. Sover och gråter.
Tar mediciner avsedda som smärtlindring för att fly från verkligheten.
Finns inga mediciner att tillgå fungerar det med en kniv också.
Den fysiska smärtan tar överhand när jag skär mig och ångesten lättar.
Eller kanske är det så att jag mår bättre för att jag straffat mig själv?
Straffar mig för att jag är en dålig människa, en dålig vän, en dålig sambo,
mamma, dotter, syster eller vad det nu kan vara.
Jag vet inte. Men det hjälper.
Hej kära syster.
Jag har vetat att du vart frånvarande och inte ritkigt förstått varför men nu vet jag. Jag hoppas verkligen att du vet att du alltid har din familj, oavsett vad som händer. Alla mår dålig ibland och det är ne enorm tröst att veta att man har folk som bryr sig om en och inte dömmer en. När du har energi och ork att berätta vad som hänt så har du i alla fall en som lyssnar. Jag hoppas verklugen att du mår bättre snart och att vi kan träffas.
Ta hand om dig, så hörs vi snart.
Pusssss
Med tanke på att du skrev att du är rädd för att andra ska bli rädda. Visst blir jag skrämd, men inte på ett sätt som gör att jag vill springa bort. Jag vill veta och jag vill hjälpa men jag är osäker på hur...
Vår vänskap är inte en av de längsta men jag är här och stannar om du vill.
Kram
HEJ underbara Jenny!
Nu klarnar det även för en förrvirrad o degig gravid Malin =), tack för ditt förtroende och för att du orkar berätta, DU ÄR STARK!
Jag känner med dig i ditt lidande, samtidigt som jag (tolka det rätt) haft känslan av "din diagnos" innan, men kanske inte ngt man tar upp på en fika med eventuella barn mumsandes på en kaka brevid ;). Ångrar lite så här i efterhand att jag inte gjort det =(, jag har ju som du vet, själv gått igenom en hel del och o inte mått speciellt bra, har fortfarnade många små spöken att ta itu med ;)
Du är och kommer ALLTID förbli min bästa vän Jenny, rädd? Nä inte alls! Detta klarar vi, oavsett om det är något vi får leva med, Vi precis som jag skriver, du är inte ensam!
Jag tycker det känns skönt att veta att du fått hjälp av doktor Anders, det är ett steg i rätt riktning samt att du pratat om det =) jag känner otrolig kärlek till dig o en enorm empati, dock igentligen ingen skillnad från innan, Det har jag alltid gjort, för mig är du den samma som du alltid vart oavsett diagnos eller medeciner, är bara såå oooverhört tacksam för att det inte (tolka mig rätt) var ngt värre, eller rättare sagt livshotande, jag har vart mkt orolig för dig, och många tankar har gått runt i huvudet, och kan enbart känna tacksamhet för att du finns och för att JAG inte förlorat dig =)
Tack Jenny för den du är , PÅ ALLA SÄTT, du är unik och värdefull, och jag är tacksam för att du vill vara MIN vän!
Finns här ALLTID om du vill prata
KRAM
Malin
Hej!
Skriver bara kort nu för vi ska iväg. Du har absolut ingenting att skämmas över, du skulle nog bli förvånad över hur många fina och "vanliga" människor som har envisa spöken som kanske aldrig får träffa dagsljuset. Du har fått en diagnos på något som du säkert tänkt mycket på och det är säkert skönt. Tycker inte du är vare sig konstig eller udda. Den där kniven finns i mångas vardag, ibland är det istället en flaska sprit, knark eller dåliga umgängen.
Du är ju en supermamma, det ser vi alla på Lova. Vi pratas mer en annan gång :)
Massa kramar!
