12 februari 2009 - Fallet

Det var en hemsk natt.
Men den var väntad. Jag hade känt det på mig hela veckan.

Medicinerna ville inte riktigt hjälpa.

Varken sömntabletter eller smärtstillande fick mig att slappna av.
Jag blev yr och lite trött. Men kunde ändå inte somna ifrån ångesten.


Det är nog enda gången jag avskyr att vara ensam.

Sådana nätter. När det känns som jag ska gå sönder inifrån.

När det är svårt att andas. När allting bara handlar om att stå ut.

Att orkar till morgonen. Att orka tills det vänder igen.


Jag vill inte prata.

Bara vara. 

Och ha någon där nära mig.


Kommentarer
Postat av: lee

du är bra som tänker på dotter din. Det gjorde ej min bekant....hon hoppade framför tåget trots hon hade tre barn som behövde henne.Själv har jag också haft det svårt och tänkt på självmord.Tänkte att "ingen behöver ju mig ty de två personer som jag har-dom är jag bara till belastning för". min diagnos fick jag först vid 24ÅRS ÅLDER!!!vet ej vad du fick för diagnos men min heter Aspergers syndrom och till den finns ej bot,bara hjälpmedel via starka mediciner som "concerta".Den är till min hjälp men att leva med asperger är ett helvete.Ett liv i en värd där folk mycket sällan förstår mig.Jag gör sosialt oacceptabla tabbar hela tiden,tabbar som mer vanliga för 5åringen. Den sosiala vett- etikett är min utmaning och ofta förstår folk ej att jag aldrig menar illa eller har tålamod med mina "egenheter". Ett ensamt helvete fullt av missförstånd...Lee



Skrivet 14 april 2009, klockan 16:41

2009-04-15 @ 00:10:46
URL: http://blogg.aftonbladet.se/27579

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0